Teveombudsmannen

Första gången jag själv mötte Mats-Ove Andersson minns jag naturligtvis. Han stod fullständigt uppriven i omklädningsrummet på Pizzeria Palermo. På en stol bredvid honom satt Gurun och skakade på huvudet.

Det var vinterturnéns första kväll och problem hade tillstött. Längre in i rummet såg jag Tore med vilda gester försöka förklara något för Tony Martinsson. Allting var ärligt talat en jäkla soppa.

Men hur Tore egentligen kom i kontakt med Mats-Ove är jag fortfarande osäker på. En dag var han och Gurun bara borta.

Det här var vintern 2000-2001, den sista vi arbetade tillsammans. Som jag minns det låg snön djup och vit över Stockholm och Uppland. Jag halkade ned till tåg som sedan tvingades gå för fullt för att klara upplandsslätten. Kring Odenplan hängde livsfarliga istappar från stuprännorna.

Och så dök de bara inte upp.

En måndagsförmiddag i februari inledde jag på egen hand finputsningen av den veckans spalt. Ett par program stod mot varandra, Guruns filmprat behövdes kortas något. Ännu vid lunchtid var jag inte det minsta orolig, förr eller senare brukade de alltid dyka upp. Ofta med fler kreativa idéer och genomtänkta förslag ju senare de var.

Men när mörkret föll insåg jag att något var fel. Jag sökte dem per telefon upprepade gånger men tvingades till sist delge vår chefredaktör dilemmat. Å tidningens vägnar blev hon inte alltför orolig. Hon visste att jag, åtminstone på kort sikt, mycket väl kunde hantera detta på egen hand. Samtidigt förstod hon min oro. Som vår chef kände hon väl till att vårt arbete under senhöst och vinter inte riktigt flutit som förr. Deadlines hade blivit allt svårare att hålla, ett mindre antal spalter dippat betänkligt i kvalitet. Hon rådde mig att avsluta den aktuella spalten redan till kvällen och sedan vika tisdagen åt efterforskningar.

Men vad kunde jag göra?

Följande förmiddag ägnades åt telefonpåringningar, knackande på dörrar och till och med hojtande i brevinkast. Utan resultat.

Under eftermiddagen satte jag mig dessutom i kontakt med delar av Tores släkt i göteborgstrakten. Försiktigt förhörde jag mig om de kanske tagit sig ned dit för att sitta på hans älskade klippor eller tura staden med spårvagn. Fortfarande utan resultat.

Onsdag var jag åter på arbetet.

Visst kunde jag producera spalter på egen hand. Rent tekniskt hade jag inga som helst problem att åstadkomma habila hantverk. Floran program att välja ur var redan då enorm. Och min erfarenhet tillräcklig för att kunna värdera de mest skiljda programtyper.

Men samma sak skulle det aldrig bli.

En spänst, en bredd går förlorad. Somliga saker görs helt enkelt bättre av tre personer än av en ensam. Inte minst om de tre personerna råkar vara just vi.

Och vad sysslade de egentligen med?

I följande veckas tidning införde jag på förslag av en reporter, Kessler, en annons i direkt anslutning till själva spalten. Den var mycket enkelt formulerad.

"Sedan en dryg vecka tillbaka saknar Internationalen två av sina främsta tevemedarbetare. Det rör sig om Tore och Filmurun, sedan lång tid välkända för tidningens läsare såsom medlemmar av Tevespaltens absoluta ledning. Har du uppgifter om var dessa gynnare kan tänkas hålla hus? Tag kontakt med mig, Teveombudsmannen, på sedvanligt sätt."

För deras hälsa oroade jag mig inte. Med tanke på hur månaderna dessförinnan förflutit kom ju detta knappt ens som en överraskning. Men jag saknade dem.

Och annonsen gav resultat.

En läsare hörde av sig med ett tips som omedelbart väckte min nyfikenhet. Mannen ifråga hade under lördagen besökt Söderhamn för att veckohandla. Han hade då uppmärksammat den myckna affischeringen för Tony Martinsson Band vinterturné och anmärkt till sin fru;

- Jaha, det är dags igen.

Varpå hon replikerat;

- Det är väl för härligt ändå med folk som aldrig ger upp!

I och med att affischeringen var mer omfattande än vanligt (varav en del på synnerligen olämpliga platser såsom busskurar samt minst ett bankfönster) stannade de till för att titta lite närmare. Samtliga ansikten på bandbilden var bekanta, likaså namnen i uppräkningen av bandmedlemmar. Med två undantag. Dels hade Tony tydligen skaffat sig ny basist.

"And introducing, from Stockholm, Sweden; ElbasGurun!"

Dessutom fanns där ytterligare ett färskt ansikte.

- Det måste vara han assistenten.

"Acting as lyrical assistant to mr Andersson; Tore från Götet!"

Läsaren och hans fru enades om att det sannerligen var på tiden med lite nytt blod utsocknes ifrån i bandet och sedan tänkte de inte mer på saken. Förrän de alltså såg min annons.

Helt kort förhörde jag mig om hans minnesbilder.

- Säreget utseende? Det kan stämma.

- Visst var den kavajen brun.

De tycktes alltså befinna sig i Söderhamn. Jag kände både lättnad och oro. Lättnad över att ha lokaliserat dem, oro över vad detta skulle komma att innebära. Kunde det vara början till slutet?

Länge blev jag sittande innan jag på nytt gick halvtrappan upp för att prata med Kessler. Irriterad och upptagen viftade han först undan mig. Sedan lyssnade han.

- Du måste omedelbart åka dit.

- Självklart.

- Men först måste du bete dig som en reporter. Göra research.

- Jaha?

Han skrev ned ett telefonnummer och återgick omedelbart till sitt.

- JAVAERE?

Det är så länge sedan sist att jag glömt hur han svarar.

- Tjenare.

- Ja?

- Hör du vem det är?

- Vem då?

- Jag.

- Jaha.

- Gör du det?

- Vaddå?

Det är då själva fan.

- HÖR DU VEM JAG ÄR?

- Nä.

Fullständigt ointresserad.

- Det är TO.

- Va?

- Teveombudsmannen.

- Vad är de med honom?

- Det är jag som är Teveombudsmannen.

- Jaha.

Ja naturligtvis måste det börja precis så här. Jag vrider långsamt huvudet, ser ut genom mitt fönster. Allting är sig väldigt likt, gångvägen och trädkronorna, den obemannade macken borta i korsningen. Och redan börjar även han kännas bekant. Jag vrider huvudet tillbaka.

- Ja du Gurun.

På köksbordet framför mig ligger några av de gamla tidningarna utbredda. Jag låter dem ligga, fortsätter lugnt på min cigarett och lyssnar lite efter ljud. Det låter som teve.

- Är du kvar?

- Ja.

- Det var ett tag sedan.

- Ja.

- Men det är härligt att höras igen.

- Ja.

- Skitkul faktiskt.

- Verkligen.

- Hur går det?

- Jag sitter lite upptagen här.

- Aj.

- Rätt tajt faktiskt.

- Mycket att stå i?

- Fullt upp.

- Ska jag dröja lite?

- Gör så.

Han skruvar upp rejält och nu känner jag igen rösterna.

- Du, det låter nästan som cykel.

- Schh.

- Är det spurtpris på gång?

- SCCHHH.

Volymen är verkligen onödigt hög. Jag lyssnar en stund, tycker att det låter som franska ortsnamn. Lite underligt, den tävlingen känner jag inte till.

När spurtpriset är avklarat sänker han och återvänder.

- Hur gick det?

- Sex poäng till Da Cruz.

- Oj.

- Fyra till Gilbert och två till Andriy Grivko.

- Jahaja.

- Men Thor Hushovd behåller den gröna tröjan.

- Och Lance den gula?

Han fnyser till.

- Naturligtvis.

Det är alltså en Tour de France-etapp från något av de senaste åren han tittar på. Kanske hänger det i från förr, hans intresse för Jan Ullrich och Deutsche Telekom-teamet.

- Har du hela bandad?

- Touren? Bara de senaste fyra.

- Tittar du mycket?

- Nja sådär, jag försöker väl hinna med en i veckan.

- Hinna med vad?

- En Tour, jag brukar ligga på 25-30 etapper veckovis.

- ?

- Plus en del extra bergsetapper när jag får tid över.

- Naturligtvis, du kan inte tänka dig att pausa en stund?

- Nja?

- Jag har faktiskt något viktigt jag vill prata om.

- Hur viktigt då?

- Asviktigt.

- Ja ja, okej.

Jag hör honom röra sig ut i rummet, stöta till saker och snabbt ställa dem tillrätta. Kanske behöver han samla sina tankar.

- Gurun?

Själv är jag på väg söderut, ett andrahandskontrakt är undertecknat och nedskickat. Till en början tänkte vi att jag skulle flytta in direkt hos dem. Det är ju de vuxna som bestämmer sådana saker. Inte barn. Sedan insåg jag att den lille mannens protester varit av det kraftfullare slaget. Det ska inte vara några jävla upplänningar där. Åtminstone inte jag.

Så allt får ta sin tid. Några veckor och hon hade hittat en lägenhet åt mig. Att den blev hopplöst stor och dyr behöver inte alls vara en katastrof. Det finns en annan möjlighet.

- Är du kvar?

Jag hör honom fortfarande på avstånd, ett staplande ljud. Det är videoband som systematiseras.

Jag drar en tidning till mig och ögnar förstrött inledningen av en gammal spalt. November för snart fem år sedan, den veckan de var på solsemester. Rätt sturska om dagarna när de ringde från någon av telefonkioskerna längs playan.

- TORE HAR LEGAT OCH PRESSAT I SJU TIMMAR NU.

- Oj.

- HAN ÄR HELT SVART.

Lite oroligare från hotellrummet när det började bli dags att sova.

- Du har väl inte somnat?

- Nej, har ni?

- HAVJÄVELN HÅLLER JU ALDRIG KÄFTEN.

Jag ler lite. Sedan minns jag det obehagliga efterspelet. Dagen efter hemkomsten fick Tore ett eget rum på Karolinska. Själv var han väl mest stolt, kallade sig den solbrändaste killen i stan, men inledningsvis visade personalen verklig oro. Sedan spårade det hela ur och jag fick till slut be dem ta ner den handtextade skylten från hans dörr. "Sol-Tore".

- GURUN.

Jag ber honom lägga undan videobanden för ett ögonblick och komma närmare telefonen.

- Jag hade något jag ville prata om.

- Visstja.

Han sätter sig.

- Redo?

- Visst.

- Jag tänkte på Tore.

- Ja?

Plötsligt vaksammare igen.

- Har du någon kontakt med honom?

- Kontakt?

- Ja, jag tänkte att vi...

- Klart att jag inte har någon kontakt.

- Men...

- KONTAKT? FY FAN VAD SJUKT.

- Ingen alls?

- Du verkar ju helt borta.

Det blir tyst och för ett ögonblick tror jag att han slängt på. Det finns ingen anledning att gå för fort fram. Även om allt börjat bra bör jag kanske vänta någon minut med att ringa upp på nytt? Sedan hör jag honom andas.

- Så du vet inte alls var han håller hus?

- Vem?

- Tore.

- Han är väl i sitt kök.

- Kök?

- Det stället med spisar.

- Ah.

- Många har livsmedel där också.

- Ja det är tydligen vanligt.

- Och matinstrument.

- Tack, det börjar klarna. Hur vet du att han är där?

- Jag såg när han gick dit.

- Ah.

Jag tänker.

- Så du har honom i närheten?

- Nej, han sitter i köket.

- Ditt kök?

- Vårt, han äger sextio procent.

- Av köket?

- Ja, och fyrtio procent av badrummet.

- Det låter rimligt.

Jag nickar för mig själv.

- Du behöver ju inte gå och hämta honom.

- Nej.

- Men det är en sak jag skulle vilja att du tog upp med honom. Vi hade det ju faktiskt rätt kul.

- När då?

- Förr.

- Inte på terminalen.

- Nej, inte på Posten.

- Sådana maskiner är livsfarliga.

- Jag vet, man kan fastna inuti dem.

- Och sedan vet man inte hur man ska komma ut.

- Precis, men nu var det faktiskt en helt annan sak jag tänkte på.

- MIG LURAR DU INTE DIT IGEN.

- Absolut inte. Men innan det.

- Va?

- Vi hade det ganska kul innan Posten.

- På redaktionen?

Jag nickar tyst och frågar sedan om han förstått vad jag just sagt.

- Tror det.

- Bra, kan då du och Tore tänka er att komma hit i helgen?

- Absolut inte.

- Jag har en idé jag skulle vilja diskutera.

- Jaha.

- Och den är som du förstår teverelaterad.

Ny tystnad.

- Kommer ni?

- Eventuellt.

- Hallå grabbar.

- Hej.

- Hej.

De står ute i trapphuset och trampar.

- Kul att se er igen.

- Dig också!

Tores leende är verkligen brett. Det är på gränsen till otäckt.

- Det här känns som en utmaning!

- Gör det verkligen Tore.

- En underbar utmaning, jag tycker att det lovar gott!

- Absolut, men stå inte därute. Kom in nu.

Jag stänger dörren om dem och buffar till Gurun på axeln.

- Och hur är det med dig idag?

- Vafan gör du?

- Jag bara undrade hur det är.

- ASDÅLIGT.

- Tung dag på touren?

- Vafan tror du? De tappade en och arton på lagtempot.

- Okej, men ta av er nu.

- DEN HÄR TAR JAG ALDRIG AV.

- Nej, det verkar dumt. Jag tänkte på cykelskorna.

Telekom-stallets trikådräkt ska han nog behålla på.

- Den ska sitta så här tajt.

- Om du säger det så.

Han spänner blicken i mig.

- Harru saft?

- Klart jag har saft.

- Var då?

Han sparkar av sig skorna och ser sig misstänksamt omkring.

- Inte här Gurun, i kylskåpet.

- Jordgubb?

- Självklart.

- Ingen jävla blandsaft?

- Absolut inte.

- Kan man lita på det den här gången då?

Jag nickar och ler. Det syns verkligen att de ansträngt sig. Tore har plockat fram den bruna kavajen och Gurun har en slags scarf om halsen.

- Fan grabbar, det är verkligen härligt att se er igen.

Ja, det är det faktiskt. Och jag har ägnat förmiddagen åt att förbereda. Handlat lite godsaker, fått undan en del skräp och plockat fram annat jag vet att de uppskattar.

- Och ni är er verkligen lika, snygg scarf också Gurun.

- Slips.

- Precis, snygg slips.

Det känns underligt att jag klarat mig utan dem i nästan tre och ett halvt år.

Jag visar dem in till soffan och går själv ut i köket för att göra i ordning en bricka med jordgubbssaft från BOB, kanelbullar, några nävar Japp, tre fat vaniljglass och en skål halvtinade hallon. Minutiöst noggrant brygger jag en kanna Lindvalls. Utifrån det stora rummet hör jag dem tissla och tassla.

- Vad säger ni nu då?

Jag svänger stolt om hörnet med den fullastade brickan i famnen.

- Jag har inte sagt något.

- Inte jag heller.

- Om brickan menar jag.

- Den är fin.

- Sådana röda blommor gör sig jättebra mot dina tapeter.

- Var har du köpt den?

Guruns nyfikenhet är väldigt intensiv, jag får en känsla av obehag. Antagligen är det Tore som påtalat vikten av en god attityd. Jag häller upp varsitt glas saft och gör en gest mot brickan.

- Ta för er nu.

Gurun stirrar på mig.

- Men säg då.

- Vad?

- Vart du har köpt den, är du dum i huvet eller?

- På B&W.

- Bra köp.

- Tack, men du behöver inte överdriva. Varken ditt brickintresse eller någonting annat.

Han blänger surt. Jag vänder mig mot Tore.

- Eller vad säger du?

Han nickar tankfullt..

- Du har nog rätt, överdriven inställsamhet går lätt ut över trovärdigheten. Ett korrekt uppträdande i kombination med ett vänligt intresse däremot kan lägga en god grund för ett framtida samarbete. Vi diskuterade faktiskt just den saken igår.

- Det gjorde ni?

- En lagom dos artighet är alltid den rätta!

- Vi kan försöka vara oss själva bara.

Jag gör en ny gest mot brickan och den här gången förser de sig verkligen.

Vi arbetar oss lugnt igenom faten och den första termosen Lindvalls. Med jämna mellanrum lutar de sig tillbaka i soffan och ser ut över min lägenhet. Mycket lär kännas bekant. Det spräckliga draperiet framför sovalkoven, kartan över Chiloé och de lutande växterna i det inre hörnet. Till sist upptäcker de även pyntet jag ägnat en del av förmiddagen åt. Tore blinkar gillande mot Gurun.

- Lite ris är alltid snyggt.

- Ja, det kan man aldrig få för mycket av.

- Det blir som en speciell stämning av ris.

- Lite av påsk över det.

- Påskris.

- Ja precis.

- Det är en underbar högtid.

- Påsken?

- Ja.

- Verkligen.

De nickar vänligt mot varandra och Tore ger mig en snabb blick för att försäkra sig om att de inte gått över gränsen. Jag pumpar igång termos nummer två och frågar hur de haft det sedan sist.

- Tipptopp sörru.

Gurun slår ut med armarna.

- Verkligen tipptopp.

- Och vad har ni pysslat med?

- Både det ena och det andra.

- Ja?

- Inte minst har det blivit en del Tour de France.

- Du nämnde det.

- Sedan har jag även provat mig fram en del inom arbetslivet.

Jag nickar intresserat.

- På arbetsmarknaden.

- Jag förstår det.

- När Videohörnan ringer är det bara att inställa sig.

- Självklart.

- Samma sak med Haninge Kommun, saknas det folk i hemtjänsten ställer jag upp.

- Gör du helt rätt i.

- Och så brukar jag sitta två-tre kvällar i veckan på en telemarketingfirma vid Medborgarplatsen.

- Ja jäklar vad du hinner med.

Jag är uppriktigt imponerad.

- Men inget postarbete?

- Kul TO, skitkul.

Nej det där gick inte alls hem, han pyser ut luft och sjunker ihop. Jag vänder mig istället mot Tore. Inte oväntat skiner han upp å det grövsta när jag frågar.

- Ja det ska du får höra!

Han lägger handflatorna mot låren och fäller överkroppen framåt.

- Jag har gått på folkhögskola!

- Oj.

- Ett år i Arvidsjaur och ett i Tidaholm.

- Kul, vad läste du?

- I Arvidsjaur gick jag en allmän linje.

- Och i Tidaholm?

- Keramik.

- Va?

- Keramik, man arbetar mycket inriktat på lera.

- Jag vet det. Hur fan kom du in där?

- Tack vare mina arbetsprover förstås!

Som den självklaraste sak i världen.

- Dina arbetsprover i lera?

- Ja just det! Hur skulle det annars ha gått till!

- Ingen aning.

Jag skakar på huvudet, det här kom väldigt plötsligt.  

- Är du fortfarande igång?

- Inte direkt, det känns som en passerad period av mitt liv. Numer prioriterar även jag yrkeslivet.

- Telemarketing?

- Fyra-fem kvällar i veckan. Dessutom hoppar jag in på Videohörnan de kvällar inte Gurun kan hoppa in.

Det känns tryggare. Hemtjänsten tycks han dock ha avstått.

- Du drejade också?

- Javisst!

- Men än har du inte börjat vinterbada?

Han stirrar på mig, fullständigt förbluffad. Vad är det nu jag pratar om?

- Men varför i jösse namn skulle jag det!

- Det var bara en fråga Tore.

Vi dricker vårt kaffe under tystnad. För mitt inre ser jag Tore vid en drejskiva, omgiven av entusiastiska kamrater. Hanterande ugnen, experimenterande med glasyren, kanske visade han upp krukor på klassens gemensamma avslutningsutställning också? Satt uppe sent och drömde om keramikerkvinnor och en egen verkstad på de bohuslänska klipphällarna.  

- Sedan ni försvann har jag ju jobbat kvar.

De rycker till.

- Och som ni vet trivdes jag ganska bra. Det finns värre arbetsplatser.

Gurun blänger.

- Jodå Gurun, det gör det visst. Inte minst i ett globalt perspektiv.

- Somna.

- Även om du naturligtvis har rätt i att mornarna blir tidiga. Men nu är i alla fall min tid på terminalen snart slut.

- Slut?

- Jepp.

Jag skruvar lite på mig.

- När man har gjort en sak tillräckligt länge måste man byta.

- Måste man?

- Jag tror det.

- Lång då?

- Va?

Tore ser nyfiket på mig.

- Hur lång tid måste det gå innan man byter?

- Jag vet inte. Det hör inte hit.

- Men frågeställningen är intressant!

- Det är möjligt. Sluta nu.

Jag börjar redan tappa tråden.

- Det finns något jag saknat de här poståren.

- Vad?

- Teve.

Gurun rynkar pannan.

- Ville du ha teven med till Posten? Det låter inte riktigt likt dig.

Det här bekymrar honom.

- Kunde du inte ha nöjt dig med eftermiddagar och kvällar?

- Gurun.

- Mm?

- Det är vårt tevearbete jag pratar om.

Jag lutar mig fram.

- Och vad jag vill veta är om ni kan tänka er att ta upp den igen

- Ta upp?

- Tevetråden.

- Ah.

De ser på mig med mycket allvarliga ögon.

- Jag undrar alltså om ni kan tänka er att börja med spaltproduktion igen.

- Mm.

- För vad vi i så fall måste diskutera är hur det ska gå till.

- Hur det ska gå till?

- Ystad?

- YSTAD?

En förvirrad och en fullständigt ursinnig.

- Ystad?

- MENAR DU YSTAD?

- Ja just det, Ystad.

Det här kan säkert bli tjatigt.

- Menar han att vi ska arbeta i Ystad?

- MENAR DU ATT VI SKA ARBETA I YSTAD?

- Ja, det låter väl trevligt?

- Nä.

- Men jag kanske kan få förklara ändå?

- Nä.

- Jo Gurun.

Tore lägger vänligt en hand på hans arm.

- Ge TO chansen nu..

- Nej.

De blänger på varandra Gurun ser för ett ögonblick ut att vara på väg att resa sig. Så fnyser han till och vänder sig tvärt mot mig.

- Om du tar det väldigt kort.

- Tack.

- As-kort.

- Visst, det är ingen lång historia.

Jag flyttar undan kaffemuggen, drar ett djupt andetag.

- Som sagt har jag saknat vårt arbete.

- Och allmänheten oss.

- Säkert.

- Den tevetittande allmänheten.

- Jag förstår det, sluta avbryta nu.

- Så att du kan fortsätta?

Jag nickar otåligt.

- Det enklaste hade förstås varit att ringa upp Odenplan och be om att få börja igen, få tillbaka vårt gamla kontor.

- Avdelning.

- Precis, få tillbaka vår gamla avdelning. Men det kändes inte rätt. För visst är vi är värda en större utmaning än så?

I ögonvrån ser jag Tore nicka tankfullt.

- Och det fanns ju faktiskt en anledning till att vi lämnade Odenplan för terminalen. Vi var less.

- Utbrända.

- Va?

- Vi var utbrända.

- Jaha, ja det kanske man kan säga.

Utbrända? Jag samlar tankarna.

- Så istället tog jag alltså kontakt med några av de större tidningarna söderut.

- Varför inte norrut?

- Av flera skäl.

- Som?

- Närheten till kontinenten.

- Jasså.

- Och därnere, lite närmare kontinenten, var Ystad Allehanda den tidning som visade störst intresse.

- Fast intresserade var de alltihop?

- Självklart Gurun.

- Men i Ystad var de allra mest intresserade?

- Så kan man uttrycka det.

Han nickar nöjt.

- Fast det går ändå inte.

- Inte?

- De är väl skåningar?

- Det är rätt vanligt i just Skåne.

- Då så.

Han lägger armarna i kors och lutar sig tillbaka, övertygad om att det hela är avklarat nu. Sitter så en stund innan han spritter till.

- RÖYJVAR DU MED RÄIVEN?

- Va?

- Det är skånska.

- Jaha.

- Du då Tore?

Jag fäster blicken på honom och ler vänligt.

- Vad tycker du?

Han ger Gurun en snabb blick, verkar inte helt bekväm.

- Ja?

- Kläm fram det du.

- Jag tycker nog att det verkar tänkvärt.

- Det gör du?

- Ja, speciellt det du nämner om kontinenten.

- Jag tänkte att det skulle falla dig i smaken.

- Även om jag hellre sett att vi valt Las Vegas.

- Las Vegas?

- hahaha.

- Sluta Gurun.

- hahaha.

- Sluta nu så får vi höra hur Tore menar.

- hahaha.

- Hur menar du Tore?

- Ja, jag hyser ju en stor fascination för Las Vegas.

- Jaha?

- Det är som en symbol för så många saker.

Jag nickar uppmuntrande.

- För västerlandet kan man väl säga.

- Ja?

- Och för spel och dobbel.

- Aha?

- Och samtidigt är jag inte alls säker på att det verkligen är kvalitetsteve som dominerar där.

- Inte?

- Nej, och där menar jag att vi skulle kunna gå in och spela en viktig roll.

- Det är säkert möjligt.

- ooooo.

Jag vänder mig mot Gurun.

- Och vad håller du på med?

Han har stoppat upp ett hallon i ena näsborren och lagt pekfingrarna bakom öronen. Nu vippar hans huvud från sida till sida.

- HAHAHA.

- Varför skrattar han hela tiden?

- Jag vet inte Tore.

- MEN SÄG ÅT HAN DÅ.

- Okej grabbar, nu tar vi paus. Ner i porten och hämta lite luft så fortsätter vi om tio minuter. Och skölj gärna ur näsan på väg ut.

- Tore, jag tror säkert att Las Vegas vore en utmaning för oss.

Han skiner upp.

- Men kanske ändå att vi borde börja på lite närmare håll?

- Jaha.

- Och då tänker jag Ystad.

- Du sa det.

Han sjunker ihop och suckar ljudligt.

- Du sa faktiskt det, det gjorde du.

Men den friska luften har ändå gjort dem gott. Tores fixering vid livet i Nevada ger vika och Gurun styr upp sitt kroppsspråk. Så fort jag serverat mer kaffe greppar de som på given signal sina muggar, sjunker tillbaka i soffan och slappnar faktiskt av. På vårt vis är vi kanske lyckliga.

Sedan lägger jag märke till att Tore granskar mig.

- Vad är det nu då?

- Jag tänkte på en sak nere i gruset.

Han fnissar till.

- Vilka de andra sakerna var.

Vad menar han nu?

- De andra skälen till att du ville söderut.

- Ah?.

- Höll du på att glömma det?

- Nej då.

Så jag berättar för dem om Pia. Fullständigt uppriktigt förklarar jag att hon och jag inte längre kan bo på olika orter. Det går inte, det är tre månader sedan vi träffades första gången och nu orkar vi inte längre.

- Nehej?

Jag berättar om sonen, hennes arbete på gruppbostaden, deras lägenhet och den lediga fyran precis intill biblioteket. Jag försöker ge bakgrunden till Ystads stolta handbollstraditioner och förklarar att det här är allvar för henne och mig. Vare sig de följer med eller inte lär jag försvinna söderut.

- Oj.

Kanske att jag skärpt tonfallet något.

- Så det var det andra skälet?

- Ja.

- Som en kärleksgrej?

Jag nickar.

- Love love liksom?

- Ungefär.

- Går hon av för hackor?

- Gör hon det?

Jag skakar på huvudet och reser mig, förklarar att de får klara sig själva en stund. Medan de påbörjar bearbetandet går jag in på toaletten och låser om mig. De såg ut att behöva tid. Jag kissar och spolar i kranarna, lyfter på en tvål och skrubbar mycket noggrant bort en fläckarna i emaljen.

- En rent hypotetisk fråga.

Så fort jag satt mig lutar sig Gurun fram.

- Om vi nu skulle åka, hur skulle vi då åka?

Jag tvekar.

- Det finns ett flertal möjliga alternativ.

- Vilka då?

- Tåg och flyg.

- FLYG?

- Inte det?

- Nej.

- Tåg är kanske smidigast.

- TÅG?

- Sluta nu, på något sätt måste man förflytta sig.

- Cykel?

- Det är för långt.

- Beror på hur pass bråttom man har.

- I just det här fallet har även avståndet viss betydelse.

- Hur långt är det då?

- Sextiofem-sjuttio.

- Meter?

- Mil.

Han kniper ihop ögonen och spänner halsen hårt så att hakan skjuts fram. Det här är ytterligare information som måste bearbetas, ännu en skakande nyhet. Kanske håller det helt enkelt på att bli för mycket.

- Och du sa tåg?

Jag nickar.

- På räls?

- Förmodligen.

- Ja herregud.

Han lutar sig fram och lägger huvudet i händerna. Låter händerna glida upp mot öronen och börjar vagga, eller kanske rulla, huvudet från sida till sida.

- Det var rallare som la rälsen i marken för hundratals år sedan.

Rullningarna ökar i kraft, blir ryckiga och ser inte längre behagliga ut.

- Men vart tog de vägen sen?

- Jag vet inte Gurun.

Hans blick är underligt tom, tycks ha svårt att få fäste. Jag antar att han skulle behöva återvinna kontroll, på nytt känna att de är han som styr. Kanske få lite utlopp för sin list.

- Är de stendöda nu?

- Så kan det vara Gurun, men de lämnade i alla fall en massa räls efter sig.

Jag vänder mig mot Tore och tecknar att det är dags för ett toalettbesök. Han flyger omedelbart upp.

- Jag är kissnödig!

- Bra Tore.

- Och här finns säkert en underbar toalett!

Jag hyssjar och viftar ut mot hallen.

- Du vet var den ligger.

- Jasså den är kvar på samma ställe!

- Mer eller mindre.

Han struttar iväg och jag blinkar i samförstånd mot Gurun.

- Apropå Las Vegas?

- Ja?

- Jag tror att jag skulle behöva din hjälp med Tore.

Tore tar god tid på sig. När han till sist gläntar på dörren och sticker ut huvudet är Gurun och jag fullkomligt överens.

- Och vilket fräscht badrum! Kom får du se Gurun.

- Sen.

- Nej kom nu, härinne är det någon som gjort ett underbart städjobb!

- Håll käften Tore.

- Men varför säger du så? Kom och ta en titt istället!

- DET VAR DÅ SJÄLV?

Jag trycker tillbaka Gurun i soffan och ber Tore komma in och sätta sig.

- Jag har en sak jag vill prata om.

- En till?

Han kommer lommande och sjunker ner med en stukad min.

- Ska vi ha hund också?

- Inte alls, det gäller Las Vegas.

- Jaha?

- Jag tror faktiskt att det är lite av Las Vegas över Ystad.

- Tror du det?

- Jag är nästan helt säker.

Jag sneglar åt sidan.

- Eller vad tror du Gurun?

- Ereväl.

- Gurun?

- Det är skitlikt.

Han byter skepnad, vräker sig plötsligt fram med all sin lömskhet.

- Enligt de informationer jag har är det mer eller mindre en kopia av en viss amerikansk casinostad.

- Nämen!

Tore tror inte sina öron.

- Joddu Tore, med undantag då för mängden skåningar.

- Det förstås!

- Men annars lär det vara mest öken, spelhålor och feta neonskyltar. Och det är ju väl känt att staden historiskt sett stått under den skånska maffians kontroll.

- Säger du det!

- Ja, men delvis har utvecklingen varit en annan under det senaste decenniet. Mer och mer har inriktats på att tillgodose behoven även hos andra besökare än just spelarna.

- Men visst finns där gamblers fortfarande?

- Självklart, Ystad är platsen där dollar byter ägare snabbare än någon annanstans i hela Europa.

- Det måste jag se!

- Du kommer att få se, Tore.

Gurun ger mig en snabb blick.

- När vi väl är på plats ska jag visa dig både stadens baksidor och pråligaste fasader.

Tore stirrar på honom med vidöppen mun.

- Menar du att vi verkligen ska åka?

Gurun nickar.

- Det här vill jag inte att du ska missa.

- Ja!

Tore skjuter upp som en pil och sträcker armarna över huvudet.

- Tack!

- Tack själv Tore, utan dig skulle det inte bli samma resa.

-

Den tredje fredagen i september och jag är på väg. Det är fortfarande morgon och en blek sol letar sig in över perrongen. Jag bär en sportbag i vardera hand och baktill en ryggsäck av bly.

En halv minut, sedan ställer jag ned och tar paus.

Bakom mig ska snart uppsalatåget vända tillbaka, framför mig tornar Stockholms centralstation upp sig. Och själv kommer jag snart att vara någon helt annanstans.

De väntar på mig innanför dörrarna till spår tio.

- Oj.

Ringen väskor omkring dem är helt och hållet deras.

- Ni har packat ser jag.

- Ja!

Tore kommer mot mig med utsträckt hand. Jag skakar den och nickar kort mot Gurun som står kvar och vaktar.

- Och hur fick ni hit allt detta?

- Vi bar, taxichauffören sa nej.

- Han menade att även de har gränser.

Det måste vara minst tiotalet väskor och ryggsäckar, dessutom ett rejält antal välfyllda plastkassar.

- Vilken teknik använde ni?

- Den här.

Gurun visar.

- Och hur många armar har ni?

- Två var.

Rent teoretiskt finns naturligtvis en möjlighet. Men det måste ha gjort mycket ont. Tore stryker snabbt med fingrarna över sina framtänder.

- Ja, nu är vi i alla fall på väg.

- Redan?

- Och snart går tåget också, helt riktigt.

Det har varit en period av mycket intensiva praktiska förberedelser. Själv har jag hyrt ut min lägenhet, skrivit kontrakt med en lite underlig man från terminalen. Gurun gjorde annorlunda. En morgon för ett par veckor sedan ringde han och Tore från en loppmarknad i Nacka. Gurun berättade entusiastiskt att lägenheten var uppsagd och att alla möbler och apparater nu dessutom gick till första bästa köpare. Sedan tog Tore luren och hojtade glatt att alla uppbrott måste vara definitiva.

Jag har tagit ut all sparad semester från de senaste åren men behåller min anställning inom den stora koncernen. Gurun och Tore jobbade sina sista dagar för snart en vecka sedan.

- Och när slutlönen är slut kan vi leva på möbelpengar!

Visst finns en del osäkra faktorer. Egentligen fler än jag riktigt orkat tänka igenom. Men vi kommer trots allt ha en kort tid på oss att skaffa ett tevekontrakt. Och skulle det inte fungera har jag  mer än vaga aningar om en annan utväg.

- Här kommer tåget!

Ja det gör det faktiskt. Ett X2000 skyltat till Malmö. Deras ögon tindrar, jag lyfter mina ynka två väskor och går ut på perrongen.

Resan ned går mycket bra. De somnar strax efter Södertälje och vaknar inte till förrän vi gör ett extra långt stopp i Nässjö. Jag reser mig och visar dem vägen till restaurangvagnen. Vi köper kaffe och skinksmörgåsar och ställer oss vid ett fönsterbord.

- Hur känns det nu då?

De smuttar på sitt kaffe och tittar ut i skogen.

- Ångrar ni er?

- Verkligen inte!

Tore vänder sig häpet mot mig.

- Allt detta känns som en underbar utmaning, jag har alltid velat röra mig söderut. Vem vet egentligen var vi hamnar?

- I Ystad kanske.

- Säger du det!

Gurun däremot är mer tankfull. Upprepade gånger luftar han sina tvivel på sig själv såsom Filmgurun. Har kunnandet verkligen uppdaterats i tillräcklig omfattning? Finns formuleringskonsten kvar?

- Tänk om jag är tvärslut.

- Så kan det vara.

- VA?

Jag inser snart att han bär på en genuin oro, framförallt över att ha ägnat Touren överdriven uppmärksamhet. Bekymrat erkänner han att han ibland till och med smugit med sina kassetter till Videohörnan. Allt för att en enda gång få se en etapp sluta på annat vis än den gjort första gången.

- Försök se det som en kortare fas i ditt liv.

- Tre år?

Dystert redogör han för all film och all eftermiddagsteve han gått miste om. Medan han förslösade sina dagar har bilderna fortsatt rulla ut från teveapparater och dvd-spelare. Flödet har helt gått honom förbi.

- Men kom ihåg att det är få människor som kan matcha dina grundkunskaper.

- Herregud?

Detta tvivel är inte likt honom.

- Jag orienterar mig knappt utan stöd i eftermiddagstablåerna längre.

Jag försäkrar både honom och Tore att det första vi ska ägna oss åt när vi väl kommit på plats är en genomgripande research. Allt gammalt kunnande ska fräschas upp. Dessutom har jag förberett en överraskning till dem.

- En teve?

- Bättre upp.

Sedan pratar vi om trevligare saker. I Hässleholms utkanter förvarnar Gurun Tore om att han kan ha överdrivit Las Vegas-aspekterna av Ystad något. Tore tar det med fattning. Tydligen har han på egen hand studerat bygdens historia och redan börjat ana att de missförstått varandra. Vad som däremot kommit att fascinera honom är havet.

- Havet?

- Det verkar ju vara så stort!

- Jaha.

- Livets ursprung!

- Östersjön?

- Förstår du inte vad det innebär?

- Nej.

Jag ser plötsligt Lund och avbryter dem, pekar och säger att det snart är dags att återvända till våra platser. De nickar sammanbitet.

På min inrådan försöker vi inte tränga oss först av tåget i Malmö. De mänskliga kostnaderna skulle bli alltför stora. Otåligt väntar vi på våra platser.

- Du TO?

- Ja?

- Ser du han där?

- Ja.

De pekar ut genom fönstret på en kraftig man som passerar skjutandes en vagn väskor framför sig.

- Är det en skåning?

- Det kan det vara.

- Jaha.

De ser lite skärrade ut båda två.

- Fast han kan vara dansk också.

- DANSK?

- DANSK?

De sista fyrtiofem minuterna med Pågatåget går också bra, de somnar utmattade efter alla nya intryck på Malmö Centralstation. Halvvägs reser jag mig för att se till vår packning. Vi har placerat den längst bak i vagnen, på golvytan för barnvagnar och cyklar.

Det är en mäktig syn.

Lite som en kullerstensgata av plastpåsar, väskor och ryggsäckar.

Jag ler mot två tonårskillar som hänger i brandmannastänger och kliver fram för att resa upp en omkullgliden påse. Den är vit med röd och grön matbutikslogga. När jag böjer mig ned ser jag texten i tusch. Med sina metodiskt noggranna bokstäver har Tore präntat;

?MY EXCURSION-BAG. FÖR ANVÄNDNING  I SKOG, MARK OCH BERG (SAMT SAVANN OCH DJUNGEL?).?

Just här rullar tåget mycket långsamt. Vi glider genom ett ödsligt skogsparti som omöjligt kan höra hemma på de skånska slätterna.

Vad fan är det för bygdehistoria han läst?

Och har denna plats ett namn? Jag stirrar in bland träd som står så tätt att grååkrarna inte längre syns. För stamkunderna måste detta vara en daglig höjdpunkt.

Är det Gurun som diskuterat afrikanska paralleller med Tore?

Träden glesnar och tåget tar fart, vi är ute på åkrarna igen. Jag trycker mig mot rutan och spanar bakåt men skogsdungen är försvunnen. Besviken återvänder jag till min plats.

När vi kliver av i Ystad är det eftermiddag och en blå himmel ut över havet. Vi samlar all vår packning intill en biljettautomat och ser oss omkring. Det blåser.

- Ja här är vi nu.

- Ja.

- Ja.

De kisar mot vinden.

- Känner ni att det doftar hav?

- Nej.

- Ja.

- Jo förresten, det känner jag också.

- Gör du?

- Ja.

- Det kommer nog från havet.

- Tror du?

- Det kan vara fiskarna och de grejerna.

- Det tror jag med.

- Och skaldjuren.

Jag tar mina väskor och går en bit medan de konverserar. Tillbaka längs med tåget, ned mot de uppfällda järnvägsbommarna. I samma ögonblick jag såg de första tecknen av Ystad väckte jag dem. De tryckte sig upp mot fönstret och stirrade ut över en kyrkogård.

- Kolla rallarna Gurun.

Vi bromsar oss lugnt in i den lilla staden. En ringlande cykelväg, ljusgula hyreshus, trafik, uppdragna båtar på en grusplan och gathusens minitiatyrfasader.

Nu skymtar jag ett vitt passagerarfartyg bortom stationsbyggnaden. Där ligger hamnen och åt motsatt håll staden. Jag plockar fram kartan och försöker orientera mig ytterligare.

- VAD GÖR DU TO?

- Ser mig omkring lite.

De står kvar uppe på perrongen och ser mycket vilsna ut.

- KOM TILLBAKA HIT.

- Ta väskorna och kom hit själva istället.

De verkar tveksamma.

- Ni kan inte stå där borta hela dagen.

- Inte?

- Det kommer att bli kallt till kvällen.

De lutar sig mot varandra, förhandlar.

- Kommer ni?

- Inte just nu, här är intressant.

- Givande på sitt sätt.

- Men troligen blir det aktuellt senare.

Jag tröttnar.

- RÖR PÅ BENEN.

De kränger på sig ryggsäckar och väskor och kommer linkande.

- Ni behöver inte vara oroliga grabbar, Ystad är ingen farlig stad.

Det tar en stund för oss att fördela det som ska bäras någorlunda jämnt. I och med att vi nu är tre kan Tore spara sina värkande tänder. Vi har ett mindre gräl om vem som ska ta Tores järngryta. Både Gurun och jag vägrar. Orden blir hårda men till sist står vi ändå redo, fullständigt nedtyngda. Jag höjer mödosamt armen och pekar.

- Ditåt.

Jag hade tänkt att vi skulle gå raka vägen. Men det tycks bli svårt.

- TITTA EN PRESSBYRÅ.

- Ja titta.

Jag följer Guruns pekfinger över gatan.

- SÅNA FINNS JU HEMMA OCKSÅ.

- DEN ÄR PRECIS LIKADAN.

- VI STICKER ÖVER OCH KOLLAR.

- JA!

De rusar iväg. Hukande med väskor och påsar dinglande i armarna.

Jag sätter mig på en sten utanför och väntar på att de ska bli klara. Ibland ser jag deras huvuden vid väggen med tidningar och ibland rör de sig bland godishyllorna. Ett par gånger sitter de vid fönstret ut mot järnvägsstationen och dricker kaffe. Allting känns ganska behagligt, jag röker och försöker hålla ryggen vänd mot vindarna.

De kommer till sist ut med sina bredaste leenden.

- Var det trevligt?

- Astrevligt, en av mina bästa pressbyråer någonsin.

- En av mina också.

- De hade Aftonbladet.

- Oj.

- Och sourcream.

- Vad härligt, ska vi gå nu?

- Vänta lite.

- Det här ska med också.

De börjar trixa.

- Oj, det var rejäla påsar. Vad är det ni har köpt?

- Olika grejer.

Det tar oss en stund att forcera centrala Ystad. Vi hittar en smal gångväg upp mot gågatan, bär sammanbitet utan alltför yviga gester.

- Men varför är husen så små?

- Tyst.

Mittemot Expert pekar jag ut en ny riktning, rakt österut genom allén av butiker. Även om packningens tyngd förtar en del av charmen känns staden fortfarande trevlig. Men bärandet tär.

Gurun gör en del onödiga anmärkningar om Las Vegas och framför en inredningsbutik ställer han plötsligt ned väskorna och börjar hälsa ystadborna med onödigt strama honnörer. Tore himlar med ögonen och jag gör ett halvhjärtat försök att vika av från just detta huvudstråk.

- Håll kursen kapten!

Till sist tar äntligen gågatan slut och vi håller vänster genom en liten park. Ett par av bänkarna är upptagna, i mitten finns en torrlagd fontän. Jag ser gatuköksvagnar i ögonvrån. Längre fram möts två större gator i en korsning. Jag försöker rikta deras uppmärksamhet mot den.

- Titta bilarna grabbar.

- Äh.

Sedan inser jag att det långa huset på andra sidan korsningen måste vara vårt.

- Hörrni, minns ni var vi ska?

- Till Ystad.

- Men hit har vi redan kommit.

- Hade du glömt det?

- Grabbar, vi är på väg till lägenheten där vi ska bo.

- Jaha?

- Och om jag gissar rätt är det en av uppgångarna i huset vid raden träd där borta.

Tore förstår inte alls, Gurun sneglar åt ett helt annat håll. Han har stannat tvärt, ställt ned väskor och påsar fäst blicken långt bort.

- Tore?

- Ja.

- TO?

- Ja.

- Säljer de pasta i vagnar här?

- Det verkar nästan så.

- PASTAVAGNAR?

Jag nickar men det ser de nog inte för de är redan en bra bit bort.

.

Tore har stannat till, kupar händerna och kikar in genom en av portarna.

- Vilken härlig gul färg!

Han vinkar och vi tränger oss fram.

- Menar du väggarna?

- Ja, visst är det en underbar nyans?

- Verkligen.

Skarp urin med inslag av grönt, möjligen också brunt.

- Kan tänkas att det är samma färg i våran uppgång Tore.

- Tror du det?

- Chansen finns.

De är pastamätta och på strålande humör. Tore formligen svävar runt med sin packning och förevisar Gurun helt nya uppenbarelser.

- Här verkar hela trottoaren luta!

- Åt vilket håll då?

Jag fortsätter fasaden fram. Den är inte fläckfri och balkongerna som hänger ovanför knappast nyligen vidgjorda. Men här ska vi bo och väl uppe i lägenheten har jag ju något till dem.

Jag vänder mig om och de kommer klampande.

- Vilken port är det?

- Den längst bort.

- Vad härligt!

- Ja, den verkar fin.

Jag trevar efter nyckeln i fickan, de stormar förbi.

Längre fram viker den långa gatan mjukt upp mot vänster, det är vägen till storstaden. Väl förbi Folkets Park i backen kan man välja. Ta sikte på Tomelilla-rondellen, Bellevuevägen eller till och med den långa Malmövägen rakt upp mot Malmö-rondellen. En egen stadskarta har jag haft i månader.

- Nå, hur blir det?

De står med pannorna hårt tryckta mot den sista portens glasruta.

- Kommer du eller?

Jag makar mig fram och föser dem åt sidan.

- Ivriga pannor ger fula märken.

Fokuserar låset och påminner dem än en gång om överraskningen som finns däruppe.

- En teve.

- Det tror jag också.

- Det ÄR en teve, Tore.

- Jag sa ju det.

- Nej, du sa att du TROR det är en teve.

- Jag ville kanske inte binda mig helt vid ETT alternativ.

- DU VET VÄL FÖR FAN HUR EN TEVE SER UT.

- Det kunde ha varit en kuliss.

- En falsk teve?

- Av papp kanske, man vet aldrig.

Gurun låter det sjunka in, rör inte en min.

- Vänta nu.

Jag höjer en hejdande hand.

- Det ÄR en teve, men det var inte det som var poängen.

De blänger på mig.

- Poängen är vad som finns i den.

- Tevemotorn?

- Eller kanske rättare sagt UNDER den.

De böjer sig fram och tittar.

- Tevegolvet.

- Jepp, det här är tevegolvet.

Gurun knackar fundersamt i tevens undersida.

- Det är det som gör att det som finns inuti inte ramlar ur.

- Titta ännu längre ner.

- Ah.

Nu ser de, sjunker ner på knä och petar lite.

- Det är en video.

- Fast utan nånstans att ta ut videobandet.

- Nån slags felkonstruktion.

- Fy fan vad korkat.

Antagligen det dummaste de någonsin hört.

- Hörrni, det är en digitalbox.

- Ja ja, nu ser jag.

- Jag också.

- Det var som fan.

- Att en sån liten rackare kan vara digital!

- Otroligt.

- Och ni vet vad det innebär?

De nickar.

- Fast jag kanske ska förklara ändå?

- Om du har tid så.

Så jag säger som det är. En hel del har förändrats sedan vi stod på topp. För fem år sedan fanns fortfarande ett visst utrymme, idag är allt slimmat.

- Som i hemtjänsten?

- Exakt.

Så visst ska vi förlita oss på talang och kreativitet, visst kan vi hoppas på både slumpen och enstaka utbrott av genialitet.

Men det lär inte räcka.

Ska vi få chansen att bygga upp en avdelning på nytt krävs en närmast fullständig koll på allt som rör sig i tevelandskapet. Ut ur en box kan komma många kanaler och jag har skaffat dem nästan alla.

Det blir tyst. Jag ser Guruns ögon grumlas.

- Nästan ALLA?

- Nästan alla.

Jag slår på apparaterna, orienterar mig och kör sedan en kort genomgång med dem.

- Men här är ju två stycken!

Jag förklarar uppdelningen mellan teve och box och de båda fjärrkontrollernas funktioner. Sedan visar jag dem menyn och bläddrar snabbt genom de kanaler vi har.

- Ska vi kika på resten av lägenheten nu?

De följer mig stumt genom rummen.

Knappt fem minuter och sedan står vi mitt på vardagsrumsgolvet igen. Tore och jag har fört smålyckliga diskussioner om hur allt ska organiseras. Vem ska sova var och var (vid köksbordet) ska redaktionsmöten hållas? Gurun har inte sagt ett ord.

- Säkert att du inte har några synpunkter?

- Huh?

- Du vet, du får också vara med och säga vad du tycker.

Han muttrar något.

- Vad?

- TITTA PÅ KANALERNA IGEN.

- Visst.

Jag visar var han ska trycka och låter honom helt på egen hand bläddra sig från första till sista kanal. Ett femton sekunder långt flimmer och sedan går han sin väg. Vi hör honom dra på sig skorna i hallen och lugnt stänga dörren efter sig.

- Vart skulle han?

- Jag vet inte Tore.

Vi står på balkongen och tittar ut.

- Vad bråttom han verkar ha.

- Det kan man säga Tore.

Alldeles nyss var han nedanför oss och nu löper han redan i korsningen bortåt torget med pastavagnarna.

- Tror du han är arg?

- Han blev nog bara glad, Tore.

- Hoppas det.

Vi står kvar och väntar på att han ska komma tillbaka.

Balkongen är tom, kanske finns möbler i ett förråd någonstans. I annat fall får vi skaffa. Är vi kvar till våren behövs ett bord och tre stolar. Jag tänker oss här ute en sommarmorgon, avslappnade med varsin kopp i handen. Tillfreds med livet efter en säsongs intensivt tevearbete.

- Där är han.

Tore pekar.

- Ja titta.

- Vad konstigt att han kommer från det hållet.

- Han har nog varit ute på en riktig långtur.

Fortfarande håller han relativt hög fart.

- Vad andfådd han verkar.

- Och röd. I ansiktet.

- Är du säker på att han inte är arg?

- Nästan helt.

Han viker över på trottoaren invid vårt hus men passerar porten utan antydan till fartminskning.

- Vad skrek han?

- Jag är inte helt säker, Tore.

- Men vad tror du?

- Jag tyckte att det lät som ?CANAL PLUS?

- Har vi den?

- Ja.

- Ja då förstår jag om han är nöjd.

Jag nickar.

- Jag med, jag hade nästan väntat mig en starkare reaktion.

Den första kvällen blir fin. Vi hinner med en stund i tevesoffan innan jag vinkar adjö från hallen och ger mig av. Ned för trapporna och ut i mörkret för att äntligen träffa Pia.

Vid köksbordet förhörde sig Tore om henne. Så fort Gurun låst badrumsdörren och satt igång duschen exploderade Tore i frågor. Och jag svarade.

Att vi träffades på Internet. Men att det är OVÄSENTLIGT på vilken sida. Att hon ler så att man blir väldigt glad och väl inte har någon speciell frisyr hon heller. Att hon är jättesöt. I mina ögon och säkert också i deras. Man kan vara det även om man inte tjugotre längre. Att hon alls inte valde mig bara för att jag är Teveombudsmannen och att det är flera år sedan hon skiljde sig. Att hon pratar en blandning av många olika dialekter och säkerligen har viss egen teveerfarenhet. Att det banne mig inte är tillökning på gång. Att hon varken är nazist eller småföretagare och vad jag vet inte har rötter tillbaka till koloniala slavhandlare. Men sånt kan man ju inte vara säker på. Att jag inte kan berätta mycket mer om Fabian förrän jag träffat honom och att hennes hår snabbt blir rufsigt när det blåser. Att hennes föräldrar säkert har det bra uppe i Blekinge och att jag faktiskt inte är så nervös eftersom hon och jag tänker fortsätta med det här i minst fyrtio år till. Att träffas. Så bara är det. Och har han fler frågor får vi återkomma till dem.

Kvart i nio står jag lutad mot en carport, andas och blickar ut över hennes parkeringsplats. Hundrafemtio meter bort finns avfarten från den större vägen. Trots att det är kväll och mörkt borde jag kunna känna igen en röd Ford Mondeo. Åtminstone det röda. Snart kommer hon.

På en liten gata hittade jag en videobutik i två plan. Med fontän innanför dörrarna. Och på min runda runt det stora torget hann jag utforska två pubar från utsidan. Kika ned genom fönster och in genom en entré.

Nu kommer hon.

Bilen på andra sidan strålkastarna är uppenbart röd och silhuetten bakom ratten bekant. Tio meter bort viker hon av och parkerar lugnt i en av fickorna. Jag stryker med handen över munnen och väntar.

Vad gör hon nu?

Istället för att liva ur böjer hon sig ned och plockar med något på passagerarsidan. Huvudet rör sig fram och tillbaka i höjd med handskfacket. Jag vänder mig mot p-automaten.

Och vad kan det kosta att parkera här? En tia i timmen, där ser man.

När jag tittar upp står hon bredvid bilen med en plastkasse i handen och vinkar. Jag ler och kommer fram ur skuggorna. Vi möts vid en SAAB.

- Hej.

- Var det en fin automat?

- Mycket.

- Du vet, vi som bor här betalar per månad.

Vi flinar och pussas. Hon frågar om lägenheten och resan och jag svarar att absolut ingenting kunde ha varit bättre.

- De sitter med sina nya kanaler nu.

- Och Fabian ska sova hos sin pappa.

- Men?

- Jag vet.

Hon visar mig vägen genom sitt område. Vi är ute på kanten av stan, ett virrvarr av ljusa nittiotalshus. Eller om det är åttiotal. Väljer man bara rätt väg hamnar man hursomhelst på hennes gård. Vi går de femtio metrarna under tystnad. Hon pekar.

- Däruppe.

Men först vill hon visa mig en annan sak. Vi fortsätter över gården och ut mellan två hus. Vinden slår emot oss, området tar slut här.

 Hon leder mig åt vänster, längs gångvägen i mörkret bort mot en öppen plats. Där finns en bänk och vi sätter oss.

- Fryser du?

- Nej.

Härifrån är sikten ut över det svarta havet fri. Fem meter fram och två meter rakt ned, stänk av salt når ansiktet. Pia fiskar upp en flaska rött och skruvar av korken.

- I tvättpåsen?

Vi skickar den mellan oss och hon pekar. Kyrktornet där lurblåsaren står, den bommade marinan som öppnar servering igen till våren. Och så den svarta sänkan hundra meter bort som gömmer en strand.

- Jaha du, var då?

En sommarkväll hade vi kunnat sitta en evighet. Nu väntar vi bara in den sista kvällsfärjan och delar de sista skvättarna på väg tillbaka mot ljuset och värmen.

Den andra flaskan öppnar vi framför hennes teve. Vi ska se ett avsnitt av Inspector Lynley. Några minuter och det spårar ur.

Vi springer nakna, vräker i oss ost och kex och ostbågar och mer vin och varsin öl och rullar teven fram och tillbaka mellan soffan och hennes säng. Jag hittar en sprutflaska färdig vispgrädde i kylskåpsdörren men hon protesterar våldsamt och börjar klicka upp countrylåtar på datorn.

- Ingen aning.

- PATSY KLINE.

Varje gång det går i porten sliter jag åt mig byxorna och rusar in på toaletten. Man vet aldrig, hon har sagt att han har en nyckel. Och sedan smyger jag ut igen.

- LORETTA LYNN.

Vid midnatt står vi på balkongen. Viftar i luften med glödande ciggstumpar och ser ut i mörkret. Två pojkar springer över gården och hon lutar sig ut. En av dem i tjock täckjacka, den andre i t-shirt.

- Är det han?

Hon skakar på huvudet och ler, inte den här gången.

- Men det kunde mycket väl ha varit.

Killarna försvinner in i en port och det blir tyst.

- Pia.

Av alla människor som aldrig träffat dem är hon den som känner dem allra bäst. Naturligtvis inser hon att det blir svårt just ikväll. Men andra kvällar ska jag stanna. Jag ser på klockan.

- Ingenting?

Men längst in i hennes skafferi hittar vi ändå ägglikör. Vi fyller varsitt litet glas vid hennes köksbord, sätter på nattradion och röker ikapp. Jag ser på klockan en sista gång.

I hallen bestämmer vi att söndag eftermiddag äta middag tillsammans alla fyra.

- Fem.

- Det skulle förvåna mig.

Vi pussas och jag går leende ned för trapporna.

(När jag kommer hem sitter de kvar precis där jag lämnade dem. Blickarna lätt oroliga men humöret ändå på topp. De verkar glada åt att se mig, mycket glada.. Några timmar tidigare inträffade en incident. Av rent misstag tryckte Gurun över från box till teve och sedan tog det dem nästan tre kvart att hitta tillbaka. Något överdrivet gestaltar de fasan i att bli sittande med det förbannade basutbudet. Gurun rullar över på rygg och sprattlar. Sedan hjälps vi åt att rensa golvytorna från rollopapper och chipspåsar. Vi brygger kaffe och brer mackor, bär med oss allt in till soffan för att tillsammans i fullständig harmoni av njuta av all världens natteve.)

Lördag förmiddag och vi börjar verkligen finns oss tillrätta. Vi har stigit upp tidigt och omedelbart börjat blanda våra kläder med handdukar, lakan och jackor som lämnats kvar i skåp och garderober. Tore piffar till badrumsskåpet och kommer med en hel del bra idéer om hur utrymmet på hyllan ovanför handdukshängarna ska fördelas. I en golvbaserad trälåda placerar han en fullständigt osannolik samling solkrämer.

- Skyddsfaktor 60?

Gurun och jag provar några av dem och hjälps sedan åt med att släpa ned stora delar av deras packning i källaren.

- Fyra tror jag.

- Det är minst två durkslag för mycket.

Ett ungt par äger lägenheten, när de inte är på uppdrag i Afrika bor de här med sina tre barn. Tore har invändningar av ideologisk karaktär men vi beslutar till sist ändå att byta ut merparten av deras tavlor mot Guruns filmaffischer. Ett par av Tores kollage får hänga på mitt rum. När jag frågar efter hans arbeten i keramik blir han arg och säger att jag ska sluta tjata.

Det finns egentligen inget vi saknar. Två datorer är kvarlämnade och möbler finns sannerligen så att det räcker. Fast några av dem var vi tvungna att flytta.

- Aldrig i livet.

- Blev det inte bra?

- Det blev skitdåligt.

- Vill du byta rum med Tore då?

- Nej.

Han vill antagligen inte bo i köket och vardagsrummet har vi lovat varandra att dela på.

- Är det mitt rum du vill ha?

- Absolut inte.

- Det blir i alla fall inget boende på toaletten.

- NEJ DET BLIR DET INTE.

Han verkar spänd på gränsen till vansinne. Lyfter långsamt från golvet och tar mark med en duns.

- Jaha, jag vet faktiskt inte vad jag ska säga. Tore?

- Jag tycker att Gurun har helt rätt.

- Det gör du?

- Ja.

Jag betraktar dem. De tycks ha flyttat närmare varandra. Ytterligare någon minut och de kommer att stå i klump.

- Vad är det som är fel då?

- Det vet du mycket väl.

- Nej.

- DET GÖR DU VISST.

- Nej Gurun, det gör jag inte.

Han skruvar på sig och sedan kommer det.

- Vi kan väl inte sova i lika rum heller.

- Va?

- Olika rum, det går ju inte..

Tore tar ett steg fram.

- TO, det måste du förstå. Olika rum är en absurd tanke.

- Varför det?

- Jag vet inte.

Ja det förklarar ju saken. Han flackar med blicken.

- Det är helt enkelt en osäkerhetsfaktor.

- På vilket sätt?

- Man vet aldrig vad som kan hända.

I och för sig helt riktigt.

- Hotfullt.

Gurun sticker fram huvudet över hans axel.

- Det kan bli hotfullt också.

- Du sa det.

- Helt plötsligt är olyckan framme.

- Vilken olycka?

- VILKEN SOM HELST.

- Ja det låter ju inte roligt.

- Förstår du nu vad vi menar?

- Nej.

Jag skakar på huvudet.

- Men om det här är relaterat till maffian i Las Vegas tror jag att ni kan känna er säkra.

- Det är det inte.

- Bra.

- Här i Ystad är dessutom de lokala familjerna ett större hot. De finns ju på närmare håll!

Jag värderar snabbt situationen. Egentligen är det inget att bråka om. Vi är på främmande mark, än är det tidiga dagar. Och de är inte ensamma om att känna sig osäkra.

- Det är klart att ni kan bo hur ni vill.

- Tack.

Så vi flyttar om en del möbler och det blir tungt och trångt och tar på krafterna men till sist är vi ändå alla väldigt nöjda.

- Det här känns ju jättebra!

Klockan tickar mot tevearbete, vid lunchtid går vi för att handla. Vi frågar oss fram och hamnar i en stor matbutik en bit bortom handbollshallen. Gurun insisterar på italienskt kaffe och Tore påstår sig inte kunna leva utan röda äpplen. Vi lyckas till sist packa sex kassar med nyttigheter exakt lika tunga.

Tillbaka i köket provar vi varsin portionsförpackad Tiramisu och plockar metodiskt allt på plats i skåp och lådor. Tore kokar pasta och jag gör en sås på bacon, purjolök, crème fraiche och vitlök. Vi dukar fram och äter länge.

- Har vi fler tomater?

- Det räcker nu.

När kastrullerna är tomma dukar vi tillsammans av. Tore och Gurun delar på disken, jag går för att hämta mina papper.

- En kopp kaffe.

- Och varsin cigarett kanske?

Vi röker och jag bläddrar i mina anteckningar. Det är inga konstigheter, bara våra beprövade metoder. Men i ett högre tempo.

- Låt mig inleda.

Gurun tar oväntat ordet.

- I all anspråkslöshet har jag ett förslag här.

Han fiskar fram ett papper ur bakfickan och vecklar ut det på bordet.

- Som ni förstår utgår jag från arbetets tre pelare.

Vi nickar och lutar oss fram, vårt tevearbete har alltid förts enligt en tredelad modell.

Den planlösa researchen.

Studiet av, och urvalet ur, den kommande veckans tablåer.

Den slutliga sammanställningen av krönikan enligt uppdelningen femtio procent inledande text och femtio procent programrekommendationer.

Och hur har nu Gurun tänkt?

- Som jag ser det är tid vår främsta tillgång.

Han vrider pappret för att vi ska kunna se. Jag tycker lite synd om honom.

- Till att börja med bör vi inleda med en period av intensiv research.

- Jaha, och vad står det här?

Jag pekar på en krumelur i marginalen.

- Tre månader.

- Ja?

- Som jag ser det är det en nedre tidsgräns.

- Vi ska ägna de närmaste tre månaderna åt research?

- Åtminstone, vi har som bekant hel del att ta igen.

Han blinkar mot mig och ler belåtet.

- Vardagar kör vi igång vid åtta och låter det rulla framemot midnatt.

- Och helger?

- Fritt tittande.

- Jättebra Gurun, så framemot jul är vi mogna?

- Helt riktigt, de mer systematiska tablåstudierna bör kunna inledas mellan jul och nyår. 

- För att sedan pågå i tre månader?

- Inte alls, ett par-tre veckor och sedan kan vi säkert börja fundera på vår första spalt.

- Så framemot påsk?.?

- Är vi säkert en bra bit på väg.

Mycket nöjd skjuter han över sina anteckningar till mig.

- Kika du på det här så kan vi kanske påbörja en diskussion redan till nästa helg.

- Visst Gurun.

Jag sluter den ena handens fingrar om balkongräcket och spänner vaderna. Häver mig upp och spejar in i ett av de tomma klassrummen på andra sidan. Tydligen är det samma sak i skolorna här, minst ett av rum måste lämnas tänt över natten.

Egentligen borde jag inte vara irriterad. Allt kommer sig ju bara av de förbannade omständigheterna. Men oavsett poängen med allt detta levande kräver situationen ett fast ledarskap. Jag sliter upp balkongdörren och går tillbaka in.

- Har du gått igenom Guruns papper nu?

- Det är arkiverat.

- Jaha! Var då?

- Bland löven.

Jag gör en svepande gest ut mot fönstret och sätter mig.

- Har du också varit inblandad i det här Tore?

Han nickar, lätt förvirrad.

- Låt mig då reda ut vissa saker.

Jag ger dem beröm för det arbete de trots allt lagt ner.

- En invändning är dock att vi i dagsläget inte är ekonomiskt oberoende.

- Hur menar du?

- VI HAR INGA PENGAR.

Helt kort redogör jag för en alternativ tidsplan. All spaltproduktion bör vara avslutad nästa söndag. Veckospalter skulle innebära en enda spalt, jag rekommenderar därför att vi går upp i frekvens. Kanske är endagsspalter möjliga? Och visst måste tid ägnas åt research. Dock bör dess första fas vara avslutad senast söndag kväll. Det vill säga imorgon.

- Och stäng munnen Tore. Beslutet är fattat.

Gurun reser sig och går fram till köksfönstret. Står där helt stilla och ser ut.

- Och imorgon eftermiddag ville Pia bjuda på middag?

- Det stämmer.

Han fräser till.

- Vi får väl se hur det blir med den saken.

- Kanske det.

Han blir kvar vid fönstret. Trycker sig lätt mot fönsterbrädan och fortsätter att se ut. Kanske räknar han timmarna till söndag kväll, kanske följer han bara löven med blicken. Så stelnar han till och lutar sig fram. Som om det plötsligt fanns något därute.

- Mats-Ove.

- Va?

- Jag ser Mats-Ove Andersson.

- I helvete heller.

Jag kastar en snabb blick på Tore och reser mig.

- Var då?

- Där.

En lång man i grå rock rör sig längs trottoaren på andra sidan. I höger hand bär han en brun portfölj av mycket gammal modell, i vänster en bunt papper.

- Herregud.

Stegen är långsamma, som om vart och ett av dem krävde eftertanke. Håret behöver klippas och ryggen rätas ut. Det är osannolikt likt, men det är inte han.

- Säkert?

- Helt.

- Etthundra procent?

- I det närmaste.

- Tack TO.

Han kastar en snabb blick ut genom fönstret och ler försiktigt.

- Alltid en tröst i eländet.

Numret jag fått visade sig gå till Gösta, sedan drygt tjugofem år verksam som kulturredaktör på Hälsingekuriren. Och Gösta visade sig vara en trevlig karl. Så snart jag presenterat mig och förklarat mitt ärende brast han ut i ett våldsamt skratt och erkände att han var helt rätt person att prata med. Sedan det tidiga sjuttiotalet hade han stått mitt uppe i Hälsinglands kulturliv.

- Och som du säkert vet är det under samma period Tony och Mats-Ove verkat här i Söderhamn.

Jag bekände utan omsvep för Gösta att mina kunskaper om dem båda var mycket begränsade. Visst hade jag hört Tonys namn och visst mindes jag hans Höst I Helvetet, men Mats-Ove Andersson kände jag överhuvudtaget inte till. Så jag bad Gösta ta det hela från början.

Det tidiga sjuttiotalet hade tydligen varit en mycket kreativ, närmast explosiv, tid för det hälsingska musiklivet. Runt om på mindre orter, ja till och med i byar, började unga människor spela musik.

 Det musikaliska uttrycket skiftade. Ibland påminde grupperna om tidiga uttryck för musikrörelsens progg, ibland tyckte man sig till och med kunna spåra punkens ursprung till de hälsingska skogarna. Ytterligare andra kombinerade dessa uttryck med en stadig hemvist i en mer genuint amerikansk tradition. Denna riktnings främsta företrädare kom att bli Tony Martinsson.

Under några år tycktes allt hända i Söderhamn med omnejd. Tony och Mats-Ove träffades redan våren -72 i samband med ett regionalt möte till stöd för Salvador Allendes chilenska regering. Politiskt hade de sina dispyter men musikaliskt kom de att finna varandra. Den sommaren ägnade de åt att skriva låtar och till hösten samlades den första upplagan av Tony Martinsson Band ihop.

De första åren förflöt på samma sätt som för så många andra band från trakten. Veckokvällarna spenderades i replokaler i källarna kring något av torgen och helgerna fylldes med spelningar runt om i Hälsingland.

Kring nyår 74-75 tog sig Tony Martinsson Band för första, och hittills enda, gången ned till Stockholm. Bandet hade nu sin klassiska sättning samt en försvarlig samling låtar i kappsäcken. En dryg vecka spenderades i den tidigare Söderhamnsbon Larsa Ljunggrens studio vid Hornstull och resultatet blev den smått klassiska debut-lpn Southport Blues.

Den vår som följde kom Söderhamnsvågen att uppmärksammas långt utanför landskapets gränser. Flera av artisterna hamnade på Sveriges Radios spellistor, musikjournalister på en lång rad tidningar skrev. Och med sin dova debutskiva i ryggen var det Tony Martinsson som gick i spetsen.

Uppmärksamheten gjorde att Tony och hans band nu sökte sig utanför Hälsingland för spelningar. Såväl Dalarna som Gästrikland fick besök. Dessutom kom den evigt pågående hälsingeturnén att koncentreras till allt större lokaler. Folkparker, lokala festivaler och skolaulor ersatte källarlokaler och kvartersgårdar. Men centrum för såväl Tony som hela rörelsen var och förblev Pizzeria Palermo i centrala Söderhamn.

Det var där Tony och Mats suttit stora delar av sommaren -72 med sina anteckningsblock och gitarrer. Det var där de senare den hösten haft sin första spelning och där de alltsedan dess kommit att inleda sina turnéer.

Palermo liknar egentligen inte en traditionell pizzeria. Den är större och med väggar i ett mörkt betsat trä som får den att påminna om exempelvis Glada Gränden i Tidaholm. Längst in i lokalen finns en midjehög scen och direkt till höger innanför dörren en halvmåneformad bardisk. Väggarna är, vet jag numer av egen erfarenhet, dekorerade med inramade bilder från konserter på pizzerian. Tony Martinsson Band dominerar.

Under årens lopp har Hikmet och hans bror genom klokt affärsmannaskap även lyckats förvärva två intilliggande lokaler. Den ena (tidigare Frimärksaffär) används numer som avskiljt matrum för uppträdande band och andra mer distingerade gäster. Den andra (fram till -82 samlingslokal ett flertal bostadsrättsföreningar) fungerar som omklädningsrum.

Sådant var alltså läget för Tony och Mats-Ove vid sjuttiotalets mitt när Gösta tillträdde som kulturchef vid Hälsingekuriren. Han var vid tiden nära bekant med de båda och minns än idag Mats-Ove upprymdhet över utnämningen.

- Han menade att den nya generationen nu äntligen fått sin spjutspets in i den lokala kulturens absoluta maktcentrum.

Jag kunde nästan höra hur Gösta skakade på huvudet när han berättade om sina och Mats-Oves diskussioner från denna tid. Vad jag förstår en dialog som fortsatt obruten genom åren. På ont och gott präglad av deras respektive roller.  

- Du vet, han kan vara en påfrestande jävel.

De kommande åren blev omtumlande för Tony, Mats-Ove och bandet. Våren -76 spelades en andra skiva in. Två hela månader tillbringades i en provisorisk studio på en gård strax utanför Bollnäs. Resultatet blev ett av det årets stora svenska album. Genomarbetade arrangemang, specialinkallat blås och ett knippe låtar som slog ut det mesta. Och över allt detta höjde sig en speciell sång. En sång som några korta höstmånader 1976 blev något av en nationalsång för en hel generation i detta mörknande Sverige. Dess namn? Höst I Helvetet naturligtvis.

Vad som sedan hände lär vara omdiskuterat, men Gösta påstod sig ändå ha klara besked.

Tony Martinsson Band stod inför sitt genombrott. Med en genomtänkt satsning fanns nu en fullständigt realistisk möjlighet att erövra landet. Det talades till och med om möjligheterna av rejält uppbackad turnéer i Storbritannien och Holland.

Men Tony valde en annan väg.

Efter noggrann övervägan  intensifierade han istället sitt bands turnerande i Hälsingland. Från Söderhamn upp till Gnarp, västerut mot Ytterhogdal och sedan söderut igen via Bollnäs, Los, Edsbyn och Kilafors ned mot Ljusne och Lingbo. Hela Hälsingland skulle erövras och nu menade bandet verkligen allvar.

Tony har i efterhand fått en hel del kritik för sitt sätt att leda bandet under denna viktiga period. I synnerhet som den ensidiga satsningen på Hälsingland kom att fortsätta och vad jag förstår pågår än i denna dag. De enda avstegen har varit kortare avstickare in i Dalarna, Gästrikland och Medelpad.

Gösta menade dock att kritiken mot Tony Martinsson varit alltför hård. Liksom andra söderhamnsbor med god insyn har han en något annorlunda syn på åren 1976 och -77.

- Du förstår, Tony var i själva verket inte en särskilt stark person på den tiden. Den som drog upp riktlinjerna var snarare Mats-Ove.

Det var alltså Mats-Ove Andersson som övertygade Tony om att bandet innan de gav sig ut på alltför okänd mark behövde stärka hemmabasen ytterligare. Det var han som skaffade fram kartor över småvägarna, bokade vandrarhem och helt på egen hand tog kontakt med såväl högstadieskolor som hembygdsföreningar.

- Visst var Tony tveksam, men Mats-Ove drevs av en stark kulturell övertygelse som på den tiden imponerade på långt fler än Tony. De var unga då, idag kan man väl säga att styrkeförhållandena dem emellan ändrats något.

Så Tony Martinsson Band fortsatte på den inslagna vägen. På Mats-Oves inrådan väntade de också till början av nittiotalet med att spela in sitt tredje album.

- Han menade att det bara skulle stjäla värdefull tid från det lokala turnerandet.

När de till sist gick in i studion igen hade mycket förändrats. Flera av originalmedlemmarna hade fallit ifrån och även om de lyckats behålla en hel del av sina hälsingepublik hade intresset från övriga landet milt sagt svalnat. De valde då, återigen på Mats-Oves inrådan, att satsa på en temaskiva.

I takt med att det mer intensiva lokala intresset för bandet under åttiotalet avtagit hade Mats-Ove lyckats intressera Tony för barnvisans möjligheter. Ett nytt samarbete inleddes som innebar att Tony, mer eller mindre helhjärtat, tonsatte Mats-Oves ?barntillvända? texter. Det var på dessa barnvisor bandets tredje album kom att baseras.

- Ärligt talat var väl kvaliteten rätt skiftande. Men även om skivan som sådan inte satt några djupare spår fick den ju andra konsekvenser.

I november-93, bara ett par månader efter att albumet ?Weimar? släppts lades Tony Martinsson Band på is. Mats-Oves högt ställda förväntningar hade långt ifrån infriats och nu märktes även viss skepsis av från delar av den mest trogna publiken. Tony gav klartecken för kvarvarande medlemmar att ägna sig åt respektive soloprojekt..

Åren som följde innebar enligt Gösta en jobbig tid för både Tony och Mats-Ove. Tony la i princip musiken helt på hyllan och ägnade istället mången kväll åt att hålla hov på Pizzeria Palermo. I den mån han musicerade handlade det om enstaka trubadurkvällar på just Palermo.

Mats-Ove å andra sidan satsade fullt ut på sin poesi. Under hela perioden med bandet hade Mats-Ove såväl i Hälsingekuriren och Ljusnan som i ett flertal tidskrifter låtit publicera lyrik. För många söderhamnsbor var han i själva verket ett minst lika stort namn som poet och krönikör.

Mats-Ove tog nu sin poesi ett steg längre. På ett mycket offensivt vis marknadsförde han sig från vintern 93-94 såsom estradör. Och med det namn han gjort sig ledde det naturligtvis till erbjudanden.  

- Det finns nog inte en samlingslokal i kommunen som inte haft Mats-Ove Andersson på besök.

Repertoaren under dessa år var ett urval av hans lyrik uppblandat med flera av de barnvisor som funnits med på Weimar. Och som så många gånger förr kom åsikterna om hans företräden att gå isär. Visst fanns exempel på tillfällen då han hälsades hjärtligt välkommen tillbaka, men även motsatsen förekom. För somliga kom han till och med att anta skepnaden av ett rött skynke.

Inte heller fann Mats-Ove det från mitten av nittiotalet längre lika lätt att bli publicerad ens i Hälsingekuriren. Relationen till Gösta försämrades. Uppriktigt berättade Gösta för mig om den press redaktionsledningen periodvis satte honom under.

- Det fanns helt enkelt inte längre samma intresse för Mats-Oves lyrik. Ibland kunde de reagera väldigt hårt bara jag publicerade enstaka skisser från hans penna.

Vid upprepade tillfällen tvingades han refusera sin gamle kamrat. Detta i kombination med de allt snålare vindarna från såväl stadsbibliotekets kulturförening och flera äldreboenden lockade fram mindre positiva sidor hos Mats-Ove. Situationen blev till sist ohållbar.

- Jag tror det här var februari -98, veckan innan hade jag givit honom ett halvt löfte att publicera en blänkare om att han börjat bearbeta sina gamla turnédagböcker. Men det gick helt enkelt inte. Vi hade en chefredaktör söderifrån då som inte alls kunde bygden. Och i grunden kände även jag viss tvekan.

Mats-Ove reagerade med bestörtning.

- Jag minns att han störtade upp med gråten i halsen. För honom måste det ha varit en smärre chock, en törn mot en redan sargad världsbild. Han mer eller mindre vrålade rakt ut.

I dörren vände sig Mats-Ove om mot den förstummade kulturredaktören. Och hans ord på väg ut var det sista Gösta kom att höra från honom på ett bra tag.

- HÄDANEFTER BLIR LJUSNAN MITT FÖRSTAVAL.

Kort därpå sammanstrålade Mats-Ove och Tony för förutsättningslösa diskussioner med sikte på en återföreningsturné. Och det var alltså denna turné som nu stod för dörren.

Enstaka inofficiella spelningar i norra Hälsingland hade redan gått av stapeln. Men det var nu, på Pizzeria Palermo, maskineriet verkligen skulle rulla igång.

Mycket var sig likt. Bandet till stora delar återsamlat och nygamla rykten i svang bland de trognaste stödtrupperna. Men Gösta visste också att berätta om det som var nytt.

- Och det verkar vara Mats-Ove som pekat ut färdriktningen även denna gång.

Enligt Gösta hade Mats-Ove denna vinter inte riktigt stått att känna igen. Medveten om sin något försvagade position tycktes en viss lyhördhet ha gjort sig påmind.

- Det kan naturligtvis vara högst tillfälligt.

Men resultatet hade hur som helst blivit att de storslagna planerna denna gång kommit att sträcka sig långt utanför Hälsinglandsgränser.

- Jag har hört dem sitta nere på Palermo och diskutera såväl Stockholm och London som de asiatiska metropolerna.

Enligt Gösta måste en hel del av det Mats-Ove bidragit med genom åren ifrågasättas. Tydligen är han överhuvudtaget inte någon större musiker. Han roll på konserter har till stor del bestått av tamburinspelande samt reciterandet av egen poesi mellan låtar och i pauser.

- Och det var väl sällan några direkta stämningshöjare.

Dessutom var det ju han som utformande den, vad det verkar, något inskränkta hälsingestrategin samt förde dem in på barnvisespåret.  

- Det är i ljuset av detta man måste se att Mats-Oves nya inriktning, gamla synder har helt enkelt kommit ikapp honom. Och två riktiga storstadsmusiker i bandet, det känns faktiskt fräscht!

Enligt Gösta har mycket av snacket på byn denna gång kretsat kring just nykomlingarna. Vad kommer de att betyda för bandets musikaliska inriktning? Kan de till och med öppna dörrarna ut mot omvärlden på nytt?

- Förväntningarna är faktiskt större än på länge. Kan Mats-Ove för en gångs skull ha tänkt fullständigt rätt?

Och med den frågeställningen tycks Gösta anse sin genomgång fullbordad. Jag tackar honom hjärtlig och lägger långsamt på luren.

Det är lite håglöst allting, jag går från fönster till fönster och sedan ut i hallen. Teven brummar och skräller i vardagsrummet.

- Vart ska du?

- Promenera en stund.

- Ute?

- Ja.

- Jaja.

Han hänger i den bruna fåtöljen med benen vikta över armstödet och ena pekfingret ritandes något i luften.

- Då säger vi det.

- Vad?

- En med dillsmak, en barbeque och en vanlig lättsaltad som lämpar sig för dipping.

- Det finns inte pengar till mer dipp.

- Jag vet, vi får simulera. Och Japp till Tore.

- Nej.

- Jo.

- Han klarar inte fler.

- Inte nu, sen när han vaknar.

- Han hade ont imorse.

- Men han blir snygg i nya käkmuskler.

- Är det något du lurat i honom?

- Bara nämnt helt kort.

Jag skakar tyst på huvudet. Allt detta har börjat kännas påfrestande. Söndagen allena var vikt för research och nu är vi redan långt förbi måndag lunch. Jag kränger på mig jackan och sticker in huvudet till honom.

- Och du.

Ingen reaktion.

- GURUN?

- Va?

- Jag pratar med dig.

- Är du redan tillbaka?

- Jag tänkte bara säga, innan jag går, att det kan ta en stund.

- Ta en stund?

- Innan jag kommer tillbaka.

- Har de flyttat affären?

- Nej.

- Vårt hus?

- Va?

- Har de flyttat vårt hus?

- Inte det heller.

- Då verkar det skitkonstigt.

Han ser verkligen brydd ut.

- Nu vet jag varken in eller ut.

- Jag ser det.

- MEN BERÄTTA DÅ.

- Jag tänkte bara göra promenaden lite längre än ner till affären. Få lite frisk luft.

Han tappar omedelbart intresset.

- Kanske gå ner till hamnen och titta på båtar.

- Visst, tyst nu.

Jag blir kvar i dunklet med dörren stängd bakom mig. Om jag bara trycker på knappen tänds lamporna i hela trapphuset. Jag vänder och går tillbaka in.  

- Gurun.

- VAERENURÅ?

- Vet du vad jag tänker göra när jag kommer tillbaka?

- Ja.

- Det vet du?

- Ja.

- Och vad tänker jag göra?

- Ta tag i arbetet med den första spalten.

Jag stirrar på honom.

- Du verkar nämligen tycka att det är dags nu.

- Det ÄR dags, vi självdör snart.

Han nickar utan att släppa teven med blicken.

- Den där tidningen förresten, vad sa du att den hette?

- Ystad Allehanda.

- Jaha.

Han låter det sjunka in.

- Låter nästan som om den hade någon slags lokal anknytning.

- Till Ystad menar du?

- Mm.

- Den görs här i stan.

- Va?

Det hade han inte väntat sig.

- GÖRS HÄR I STAN?

- Ja.

- MEN DET LÅTER JU SKITLOVANDE.

- Ja, visst gör det?

Jag vinkar vänligt och går min väg.

När jag kliver tillbaka in i hallen är det något som saknas. Ett ljud, ett flimmer, ett brummande i väggarna.

- Grabbar?

Jag prasslar med godsakerna och hoar lite.

- Vad gör ni?

- Ingenting.

De tittar fram ur köket med sina vänaste uppsyner.

- Välkommen hem T.O.

- Tack tack.

- Det känns underbart att se dig igen.

- Detsamma Tore, detsamma.

- Du kanske märker vad vi gjort?

- Gör du det?

Jag följer dem in i vardagsrummet, städat har de inte.

- Är teven trasig?

- Vi har stängt av den.

- Oj.

- Det vara bara att trycka på den grå knappen.

- Sen blev det helt tyst.

De ser på mig med en blandning av häpenhet och stolthet. Det här är stort.

- Starkt gjort grabbar.

- Man hör inte programmen längre.

- Vi missar allihop samtidigt.

- Utom det då som ni spelar in.

Jag pekar på videons röda rec-lampa.

- Precis, det kan vi se sen.

- Fast just nu missar vi det.

- Tevetåget rullar och vi står kvar på perrongen.

- Men det är lugnt.

- Hahaha.

- Vi kan hantera det.

Och just där hejdar de sig. Precis som det ska gå över styr stannar de upp och pressar fram sina väna leenden igen.

- Och vet du varför vi har gjort allt detta?

- Stängt av teven?

- Det är för din skull.

- Vi vill ge dig arbetsro.

De slänger sig ned i soffan och tindrar med ögonen.

- Sätt dig tillrätta i köket du bara.

- Så ett kreativt frö.

- Det är trots allt du som är Teveombudsmannen.

Jag nickar.

TEVESPALT ETT (måndag)   
                                                        

Det är ett bra köksbord. Stabilt. Och stolen är inte alls dum. Till vänster har jag en halvdrucken kaffekopp och till höger askfatet. Framför mig en bunt blanka vita papper och två pennor de hjälpt mig att välja ut.

- HUR GÅR DET?

- Det går finfint.

- VAD HÄRLIGT!

Jag stirrar ned i bordet. Exakt vilka förväntningar de har på mitt funderande är oklart. Troligen mycket höga.

- ÄR DU KLAR SNART?

- Med?

- SPALTERNA.

- Gurun, jag sitter här och funderar lite.

- Jaha.

- Men själva spalterna tänker jag inte skriva.

- Nähä.

- De får vi arbeta fram tillsammans. Dessutom tar det troligen längre tid än fyra minuter.

Jag blir kvar i köket nästan en timme innan jag reser mig och går in till dem. De sitter orörliga framför den avstängda teven.

- Visst är det skönt att ha kommit igång?

De håller med.

- Det känns toppen.

- Ni känner inte att ni överanstränger er?

- Nejdå.

- Ingen fara, oroa dig inte.

De fokuserar intensivt den svarta skärmen, undviker nogsamt att titta upp. Jag tar ett snabbt kliv in i deras blickfång.

- ÄVEN NI MÅSTE GÖRA EN INSATS.

- Huh?

- Ni vet mycket väl hur det här går till.

Lätt irriterad repeterar jag ändå grunderna för dem. Gemensamt vaskar vi ur de samlade tevetablåerna fram ett trettiotal intressanta program, bland dessa väljer vi ut ett mindre antal att verkligen kommentera. Gemensamt formulerar vi sedan dessa texter. Först därefter skriver jag själv den inledande texten där vårt arbete levandegörs.

Jag frågar om de lagt märke till att jag använt ordet ?gemensamt?.

- Nej.

Gurun tänker efter.

- Jo förresten, det kan stämma sörru.

- Bra, då kanske vi kan köra igång nu?

Jag påminner dem om att det lär krävas en hel del hårt arbete av oss alla tre.

- Hur hårt då?

- Jättehårt.

- Oj.

- Oj.

Ramp ? Svenska som andraspråk (mån 14/11 10.00 SVT1)

"På span i håret. Vad är mjäll?"

Vi fastnade alla tre för det här. Mycket mer behöver kanske inte sägas. Dessutom har vi lite svårt att komma igång.

Par i brott (vardagar 10.55 TV4)

Bör naturligtvis finnas med i varje seriöst upplagd tablågenomgång. Perfekt när man ligger ensam på soffan och har rätt hög feber eller återhämtar sig efter uppkastningar.

Hungarorama (mån 14/11 13.50 DunaTV)

"Glancing out"

Kort ungerskt magasin med distinkta utblickar.

Soldiers from Salamina (mån 14/11 14.50 CanalPlus)

"Spanskt drama från 2003 med Ramon Fontsere, Ariadna Gil och Joan Dalmau."

- Så Gurun, det här är ditt filmval?

- Ja.

- Det första nästan fyra år.

- Ja.

- Hur kom det sig att du valde just denna?

- Jag vet inte.

- Det kanske är skådespelarinsatserna som lockar?

- Ariadna Gil.

- Jasså?

- Hon gör en av journalisterna. Den enda faktiskt.

- Jaha.

- Ja. En av en.

Han kämpar med orden men det vill sig inte.

- Du Gurun, prestationsångest kan drabba vem som helst.

- Är sånt farligt?

- Det går över. Det där röda i ansiktet också.

- Kan man prata om film sedan igen?

- Det tror jag säkert. .

Bordtennis (mån 14/11 16.00 Sportexpressen)

"German Open. Från helgens turnering."

Skön avkoppling. Ett extra plus enligt Gurun att det är en repris, den som inte är upplagd för överdriven spänning kan skriva ut samtliga setsiffror från internet i förväg.

Swimwear (mån 14/11 20.30 Fashion TV)

- Vem av er var det som hittade det här?

Tore rodnar.

- Då får du gärna utveckla hur du tänkt.

- Badbyxor.

- Ja?

- Det handlar om badbyxor.

- Bland annat, vad det verkar.

- Det är jag intresserad av.

- Badbyxor?

- Man har de på när man badar.

- Och det gör du?

- Ibland!

Jag låter det passera.

INFORMATION TILL LÄSAREN

HÄR ÅTERFANNS URSPRUNGLIGEN RESTERANDE FYRA SPALTER SAMT EN AVSLUTANDE FRÅGESPALT AV RELATIVT HÖG KALIBER. PÅ INRÅDAN AV MATS-OVE ANDERSSON HAR DOCK DESSA PLACERATS PÅ ANNAT HÅLL I BOKEN/STRUKITS. ENLIGT MATSA ÄR DETTA DELVIS EN FRÅGA OM KOMPOSITION. DESSUTOM FINNS KVALITETSASPEKTER.