Teveombudsmannen

- Tror du att de har halsdukar?

- Jag vet inte, jag har aldrig varit där.

- Hårband då?

- Hårband?

- Ja, såna här.

Han drar sig i pannan. Visar.

- Har du tänkt köpa ett sånt?

- Absolut inte.

- Du bara undrar?

- Försöker bilda mig en uppfattning.

Vi vandrar långsamt en av cykelvägarna bort mot Österportshallen. Klockan är sex och det är en timme till match. Jag har haft annat i tankarna men det sjunker undan nu.

- Loafers då?

- Loafers?

Han studsar vid sidan om mig och viftar med fötterna.

- Ja loafers, tror du att de har det?

Vi är alla tre uppfyllda av att vara så nära vår första handbollsmatch.

- IFK Ystad-loafers? Det känns tveksamt.

- Synd.

- Kan vara något de satsar på i framtiden.

- Får man hoppas.

Vi går fem trappsteg upp, rundar ett cykelställ och har långsidan med entréer framför oss. Den längst bort är öppen och där är en kort kö. Gurun börjar springa.

- Det är ingen brådska Gurun.

- HÄR ÄR DET.

- Ta det lugnt nu.

- VI ÄLSKAR YSTAD.

- För helvete.

- HÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ.

Med armarna sträckta rakt upp rusar han bort och slirar in i kön. Vinkar åt oss och pekar i asfalten.

- JAG HAR EN PLATS ÅT ER HÄR.

- Bra jobbat.

Jag ökar takten och hinner fram just som han petar en gubbe i ryggen.

- IKVÄLL TAR VI DEM, ELLER HUR?

- Det får vi hoppas.

- SÄVEHOF KAN INTE VINNA.

- Nja?ganska bra är de ju trots allt.

- SKITDÅLIGA.

Mannen vänder sig förvirrad bort.

- För helvete Gurun, lugna dig nu.

- Jag är lugn.

Han viker sig runt paret framför oss och försöker se in i hallen.

- Därinne är det.

- Det tror jag med.

- Fan vad fint det verkar.

Jag lämnar mina hundralappar och håller upp tre fingrar.

- Tre tack.

Mannen i kassan river av tre biljetter och sträcker mig dem genom luckan. Gurun och jag går in.

- Var är Tore?

Jag ser mig om. Inte här tydligen.

- Ursäkta mig ett ögonblick.

Jag tränger mig tillbaka till luckan och förklarar att vi skulle haft en tredje person med oss in.

- Han är säkert i närheten, jag ska bara hämta honom.

Mannen i luckan nickar och ler.

Jag ställer mig i entrén och spanar ut längs kön som blivit längre nu. Längst bak står Tore och vinkar glatt.

- HÄR ÄR JAG.

- Jag ser det, kom genast hit.

Han kommer lufsande.

- Vad håller du på med?

- Köar.

- Är det nån hobby du har?

- Lite åt det hållet.

- Jaha, kan du tänka dig att följa med in nu då?

- Nja?

- Okej.

Jag förklarar läget för biljettmannen, ger Tore en av biljetterna och skickar ut honom igen.

- Inte för länge bara, du måste hinna hitta oss därinne också.

- En halvtimme?

- Det är okej.

Jag går runt i Österportshallen och ser mig omkring. Fem meter innanför entrén står två enkla bord med souvenirer. Några t-shirts, en almanacka, klubbnålar, dekaler, muggar, ett par märken som kan sys på kläder och lite till. Och så IFK-solfjädrar i plast som ska väsnas. Jag blir kvar en stund.

Sedan cirkulerar jag kring de båda kioskerna, inspekterar utbudet och funderar på en korv. Till sist testar jag toaletterna, det går bra det också.

Plötsligt på handboll i sydöstra Skåne.

Ja herregud.

Gurun ser ut att ha fått en ny kompis. De står bakom den ena långsidesläktaren och slår på varandra med solfjädrar. Jag lutar mig mot en pelare. Killen är liten och tunn med huvan uppdragen över vilt ljust hår, till sommaren fyller han tretton. Gurun ger honom en smäll på hjässan och får två skarpa tillbaka i magen.

Den lille killen byter grepp. Lyfter solfjädern som en dolk och hackar Gurun i halsen.

- Aaaaaahhhh.

Gurun faller på knä och lyfter händerna som skydd.

Den lille byter grepp igen.

- LÄGG DIG NER PÅ KNÄ, STOCKHOLMARE.

- Men jag är ju redan på knä?

- BÖJ DIG FRAM.

Gurun bugar.

- PANNAN I GOLVET ANNARS DÖR DU.

Guruns panna nuddar golvet och den lille halshugger honom.

- Hej på er.

Det börjar bli dags att ingripa.

- Har ni kul?

De ser faktiskt förlägna ut båda två.

- Vi lattjade lite.

- Det är lugnt.

- Jo, fast den här killen är inte helt lugn.

Gurun skrattar till och försöker klappa killen ovanpå luvan. Han försvinner, smiter runt ett par tonårskillar och är borta.

- Jag vet Gurun.

- Vad?

- Att han inte alltid är helt lugn.

- Känner du Fabian?

- Vi har mötts som hastigast i en hall.

- Vart tog Tore vägen?

- Han skulle köa.

- Okej, då blir han borta en stund.

Vi står lutade mot en mur ovanför det ena målet och följer uppvärmningen. Läktarna är halvfulla och köerna utanför tycks ha växt ytterligare.

- Det börjar kännas lite som match nu.

Jag nickar.

- Och där är IFK Ystad.

Han gör en obestämd gest ut mot planen.

- Titta vad de springer T.O.

Han irrar med blicken.

- Och hoppar.

- Det är de röda, Gurun.

Han nickar osäkert.

- Naturligtvis.

Alla med numrerade platser har förtur till sittplatsläktarna men när det är tio minuter kvar frågar jag om vi inte ändå ska försöka ta oss ett par platser.

- Men Tore då?

- Han hittar oss.

- Tror du?

- Nej, men vi får hålla utkik.

Vi spanar lite och sedan pekar jag ut några av de större luckorna på läktaren till vänster.

- Okej.

Vi går dit, trasslar oss ned för trappan och tar plats.

- Det här var väl ganska bra?

- Ja.

- Man ser bra.

- Ja.

Jag sveper med blicken över läktarna. Det är långtifrån fullt men ändå långt fler Ystadbor än jag någonsin sett samlade förut. 

- Det är lite mäktigt.

- Vaddå?

- Så många människor från en så liten stad samlade på ett och samma ställe.

- Verkligen.

- Lite som en hemlig plats man inte riktigt kände till.

Han reser sig och stegar iväg upp för läktaren.

- Var ska du nu?

- Uträtta mina behov.

Jag fortsätter se mig omkring och så dämpas belysningen. Musiken blir högre och cheerleaderflickor står plötsligt uppställda. Två små rader marschaller sprakar försiktigt. Vi tittar alla ned mot samma hörn.

- VAR ÄR DU TO?

Jag vänder mig om och vinkar.

- Här.

Han kommer rusande, slänger sig ner på sitsen och pustar ut.

- Redan klar?

- Jag avvaktar lite.

Vi får vänta ett par minuter och sedan kommer Sävehofs gula tröjor utspringande. Runt om oss på läktaren applåderas det artigt.

- Vafan?

Jag ser på honom och rycker på axlarna, det känns underligt.

- Applåderar de motståndarna?

- Det verkar så.

- De är ju inte kloka.

Han skakar på huvudet och stirrar irriterat på gultröjorna.

- Här i Ystad har de ingenting att hämta.

- Lugn nu.

- HÄRIFRÅN ÅKER NI TOMHÄNTA.

- Sätt dig ner, folk tittar.

- HANDBOLLSMÖRDARE.

- Dämpa dig, nu kommer Ystad.

- Va?

- Där.

Applåderna tilltar, speakern ropar ut namnen och en efter en kommer de utlöpande.

- Kom igen nu.

Spridda tillrop hörs.

- AAAAAAAOOOOOOOOOOOHHH.

Men det är bara en som ylar.

Det börjar bra. Anders Persson gör flera räddningar och framåt ser det enkelt ut. Efter sju minuter är Ystad nära att gå upp i tremålsledning. Fredrik Petersén flyger in från kanten och sätter ett stopp i stolproten och ut. Tempot är extremt, det rister och dunkar i golvet. Vi står upp ibland men jag tror inte att vi utmärker oss.

- Det här sköter jag väl bra?

- Helbra Gurun.

- Smälter vi in nu?

- På sikt är det möjligt.

Sedan har det plötsligt vänt. Sävehof gör mål på kontringar och Ystad börjar skjuta från konstiga lägen.

- Jag är brydd.

Ystad tar timeout men det vill sig inte. Målen trillar in och när det tutar för halvtid leder Sävehof med 10-14.

Vi sjunker ihop.

- Fan, hur gick det där till?

- Vad är egentligen meningen?

- Med vad?

- Livet.

- Ingen aning.

Tungsinta går vi för att leta efter Tore.

- Han är nog i korvkön.

- Tror du?

- Vild gissning.

Vi blänger surt omkring oss och släpar sulorna i golvet.

- Där står den jäveln.

- Vad var det jag sa?

- HEJ PÅ ER GRABBAR.

Han flinar glatt och viftar med armarna.

- Käften Tore.