Teveombudsmannen

Lördag förmiddag och vi börjar verkligen finns oss tillrätta. Vi har stigit upp tidigt och omedelbart börjat blanda våra kläder med handdukar, lakan och jackor som lämnats kvar i skåp och garderober. Tore piffar till badrumsskåpet och kommer med en hel del bra idéer om hur utrymmet på hyllan ovanför handdukshängarna ska fördelas. I en golvbaserad trälåda placerar han en fullständigt osannolik samling solkrämer.

- Skyddsfaktor 60?

Gurun och jag provar några av dem och hjälps sedan åt med att släpa ned stora delar av deras packning i källaren.

- Fyra tror jag.

- Det är minst två durkslag för mycket.

Ett ungt par äger lägenheten, när de inte är på uppdrag i Afrika bor de här med sina tre barn. Tore har invändningar av ideologisk karaktär men vi beslutar till sist ändå att byta ut merparten av deras tavlor mot Guruns filmaffischer. Ett par av Tores kollage får hänga på mitt rum. När jag frågar efter hans arbeten i keramik blir han arg och säger att jag ska sluta tjata.

Det finns egentligen inget vi saknar. Två datorer är kvarlämnade och möbler finns sannerligen så att det räcker. Fast några av dem var vi tvungna att flytta.

- Aldrig i livet.

- Blev det inte bra?

- Det blev skitdåligt.

- Vill du byta rum med Tore då?

- Nej.

Han vill antagligen inte bo i köket och vardagsrummet har vi lovat varandra att dela på.

- Är det mitt rum du vill ha?

- Absolut inte.

- Det blir i alla fall inget boende på toaletten.

- NEJ DET BLIR DET INTE.

Han verkar spänd på gränsen till vansinne. Lyfter långsamt från golvet och tar mark med en duns.

- Jaha, jag vet faktiskt inte vad jag ska säga. Tore?

- Jag tycker att Gurun har helt rätt.

- Det gör du?

- Ja.

Jag betraktar dem. De tycks ha flyttat närmare varandra. Ytterligare någon minut och de kommer att stå i klump.

- Vad är det som är fel då?

- Det vet du mycket väl.

- Nej.

- DET GÖR DU VISST.

- Nej Gurun, det gör jag inte.

Han skruvar på sig och sedan kommer det.

- Vi kan väl inte sova i lika rum heller.

- Va?

- Olika rum, det går ju inte..

Tore tar ett steg fram.

- TO, det måste du förstå. Olika rum är en absurd tanke.

- Varför det?

- Jag vet inte.

Ja det förklarar ju saken. Han flackar med blicken.

- Det är helt enkelt en osäkerhetsfaktor.

- På vilket sätt?

- Man vet aldrig vad som kan hända.

I och för sig helt riktigt.

- Hotfullt.

Gurun sticker fram huvudet över hans axel.

- Det kan bli hotfullt också.

- Du sa det.

- Helt plötsligt är olyckan framme.

- Vilken olycka?

- VILKEN SOM HELST.

- Ja det låter ju inte roligt.

- Förstår du nu vad vi menar?

- Nej.

Jag skakar på huvudet.

- Men om det här är relaterat till maffian i Las Vegas tror jag att ni kan känna er säkra.

- Det är det inte.

- Bra.

- Här i Ystad är dessutom de lokala familjerna ett större hot. De finns ju på närmare håll!

Jag värderar snabbt situationen. Egentligen är det inget att bråka om. Vi är på främmande mark, än är det tidiga dagar. Och de är inte ensamma om att känna sig osäkra.

- Det är klart att ni kan bo hur ni vill.

- Tack.

Så vi flyttar om en del möbler och det blir tungt och trångt och tar på krafterna men till sist är vi ändå alla väldigt nöjda.

- Det här känns ju jättebra!

Klockan tickar mot tevearbete, vid lunchtid går vi för att handla. Vi frågar oss fram och hamnar i en stor matbutik en bit bortom handbollshallen. Gurun insisterar på italienskt kaffe och Tore påstår sig inte kunna leva utan röda äpplen. Vi lyckas till sist packa sex kassar med nyttigheter exakt lika tunga.

Tillbaka i köket provar vi varsin portionsförpackad Tiramisu och plockar metodiskt allt på plats i skåp och lådor. Tore kokar pasta och jag gör en sås på bacon, purjolök, crème fraiche och vitlök. Vi dukar fram och äter länge.

- Har vi fler tomater?

- Det räcker nu.

När kastrullerna är tomma dukar vi tillsammans av. Tore och Gurun delar på disken, jag går för att hämta mina papper.

- En kopp kaffe.

- Och varsin cigarett kanske?

Vi röker och jag bläddrar i mina anteckningar. Det är inga konstigheter, bara våra beprövade metoder. Men i ett högre tempo.

- Låt mig inleda.

Gurun tar oväntat ordet.

- I all anspråkslöshet har jag ett förslag här.

Han fiskar fram ett papper ur bakfickan och vecklar ut det på bordet.

- Som ni förstår utgår jag från arbetets tre pelare.

Vi nickar och lutar oss fram, vårt tevearbete har alltid förts enligt en tredelad modell.

Den planlösa researchen.

Studiet av, och urvalet ur, den kommande veckans tablåer.

Den slutliga sammanställningen av krönikan enligt uppdelningen femtio procent inledande text och femtio procent programrekommendationer.

Och hur har nu Gurun tänkt?

- Som jag ser det är tid vår främsta tillgång.

Han vrider pappret för att vi ska kunna se. Jag tycker lite synd om honom.

- Till att börja med bör vi inleda med en period av intensiv research.

- Jaha, och vad står det här?

Jag pekar på en krumelur i marginalen.

- Tre månader.

- Ja?

- Som jag ser det är det en nedre tidsgräns.

- Vi ska ägna de närmaste tre månaderna åt research?

- Åtminstone, vi har som bekant hel del att ta igen.

Han blinkar mot mig och ler belåtet.

- Vardagar kör vi igång vid åtta och låter det rulla framemot midnatt.

- Och helger?

- Fritt tittande.

- Jättebra Gurun, så framemot jul är vi mogna?

- Helt riktigt, de mer systematiska tablåstudierna bör kunna inledas mellan jul och nyår. 

- För att sedan pågå i tre månader?

- Inte alls, ett par-tre veckor och sedan kan vi säkert börja fundera på vår första spalt.

- Så framemot påsk?.?

- Är vi säkert en bra bit på väg.

Mycket nöjd skjuter han över sina anteckningar till mig.

- Kika du på det här så kan vi kanske påbörja en diskussion redan till nästa helg.

- Visst Gurun.

Jag sluter den ena handens fingrar om balkongräcket och spänner vaderna. Häver mig upp och spejar in i ett av de tomma klassrummen på andra sidan. Tydligen är det samma sak i skolorna här, minst ett av rum måste lämnas tänt över natten.

Egentligen borde jag inte vara irriterad. Allt kommer sig ju bara av de förbannade omständigheterna. Men oavsett poängen med allt detta levande kräver situationen ett fast ledarskap. Jag sliter upp balkongdörren och går tillbaka in.

- Har du gått igenom Guruns papper nu?

- Det är arkiverat.

- Jaha! Var då?

- Bland löven.

Jag gör en svepande gest ut mot fönstret och sätter mig.

- Har du också varit inblandad i det här Tore?

Han nickar, lätt förvirrad.

- Låt mig då reda ut vissa saker.

Jag ger dem beröm för det arbete de trots allt lagt ner.

- En invändning är dock att vi i dagsläget inte är ekonomiskt oberoende.

- Hur menar du?

- VI HAR INGA PENGAR.

Helt kort redogör jag för en alternativ tidsplan. All spaltproduktion bör vara avslutad nästa söndag. Veckospalter skulle innebära en enda spalt, jag rekommenderar därför att vi går upp i frekvens. Kanske är endagsspalter möjliga? Och visst måste tid ägnas åt research. Dock bör dess första fas vara avslutad senast söndag kväll. Det vill säga imorgon.

- Och stäng munnen Tore. Beslutet är fattat.

Gurun reser sig och går fram till köksfönstret. Står där helt stilla och ser ut.

- Och imorgon eftermiddag ville Pia bjuda på middag?

- Det stämmer.

Han fräser till.

- Vi får väl se hur det blir med den saken.

- Kanske det.

Han blir kvar vid fönstret. Trycker sig lätt mot fönsterbrädan och fortsätter att se ut. Kanske räknar han timmarna till söndag kväll, kanske följer han bara löven med blicken. Så stelnar han till och lutar sig fram. Som om det plötsligt fanns något därute.

- Mats-Ove.

- Va?

- Jag ser Mats-Ove Andersson.

- I helvete heller.

Jag kastar en snabb blick på Tore och reser mig.

- Var då?

- Där.

En lång man i grå rock rör sig längs trottoaren på andra sidan. I höger hand bär han en brun portfölj av mycket gammal modell, i vänster en bunt papper.

- Herregud.

Stegen är långsamma, som om vart och ett av dem krävde eftertanke. Håret behöver klippas och ryggen rätas ut. Det är osannolikt likt, men det är inte han.

- Säkert?

- Helt.

- Etthundra procent?

- I det närmaste.

- Tack TO.

Han kastar en snabb blick ut genom fönstret och ler försiktigt.

- Alltid en tröst i eländet.