Teveombudsmannen

- JAVAERE?

Det är så länge sedan sist att jag glömt hur han svarar.

- Tjenare.

- Ja?

- Hör du vem det är?

- Vem då?

- Jag.

- Jaha.

- Gör du det?

- Vaddå?

Det är då själva fan.

- HÖR DU VEM JAG ÄR?

- Nä.

Fullständigt ointresserad.

- Det är TO.

- Va?

- Teveombudsmannen.

- Vad är de med honom?

- Det är jag som är Teveombudsmannen.

- Jaha.

Ja naturligtvis måste det börja precis så här. Jag vrider långsamt huvudet, ser ut genom mitt fönster. Allting är sig väldigt likt, gångvägen och trädkronorna, den obemannade macken borta i korsningen. Och redan börjar även han kännas bekant. Jag vrider huvudet tillbaka.

- Ja du Gurun.

På köksbordet framför mig ligger några av de gamla tidningarna utbredda. Jag låter dem ligga, fortsätter lugnt på min cigarett och lyssnar lite efter ljud. Det låter som teve.

- Är du kvar?

- Ja.

- Det var ett tag sedan.

- Ja.

- Men det är härligt att höras igen.

- Ja.

- Skitkul faktiskt.

- Verkligen.

- Hur går det?

- Jag sitter lite upptagen här.

- Aj.

- Rätt tajt faktiskt.

- Mycket att stå i?

- Fullt upp.

- Ska jag dröja lite?

- Gör så.

Han skruvar upp rejält och nu känner jag igen rösterna.

- Du, det låter nästan som cykel.

- Schh.

- Är det spurtpris på gång?

- SCCHHH.

Volymen är verkligen onödigt hög. Jag lyssnar en stund, tycker att det låter som franska ortsnamn. Lite underligt, den tävlingen känner jag inte till.

När spurtpriset är avklarat sänker han och återvänder.

- Hur gick det?

- Sex poäng till Da Cruz.

- Oj.

- Fyra till Gilbert och två till Andriy Grivko.

- Jahaja.

- Men Thor Hushovd behåller den gröna tröjan.

- Och Lance den gula?

Han fnyser till.

- Naturligtvis.

Det är alltså en Tour de France-etapp från något av de senaste åren han tittar på. Kanske hänger det i från förr, hans intresse för Jan Ullrich och Deutsche Telekom-teamet.

- Har du hela bandad?

- Touren? Bara de senaste fyra.

- Tittar du mycket?

- Nja sådär, jag försöker väl hinna med en i veckan.

- Hinna med vad?

- En Tour, jag brukar ligga på 25-30 etapper veckovis.

- ?

- Plus en del extra bergsetapper när jag får tid över.

- Naturligtvis, du kan inte tänka dig att pausa en stund?

- Nja?

- Jag har faktiskt något viktigt jag vill prata om.

- Hur viktigt då?

- Asviktigt.

- Ja ja, okej.

Jag hör honom röra sig ut i rummet, stöta till saker och snabbt ställa dem tillrätta. Kanske behöver han samla sina tankar.

- Gurun?

Själv är jag på väg söderut, ett andrahandskontrakt är undertecknat och nedskickat. Till en början tänkte vi att jag skulle flytta in direkt hos dem. Det är ju de vuxna som bestämmer sådana saker. Inte barn. Sedan insåg jag att den lille mannens protester varit av det kraftfullare slaget. Det ska inte vara några jävla upplänningar där. Åtminstone inte jag.

Så allt får ta sin tid. Några veckor och hon hade hittat en lägenhet åt mig. Att den blev hopplöst stor och dyr behöver inte alls vara en katastrof. Det finns en annan möjlighet.

- Är du kvar?

Jag hör honom fortfarande på avstånd, ett staplande ljud. Det är videoband som systematiseras.

Jag drar en tidning till mig och ögnar förstrött inledningen av en gammal spalt. November för snart fem år sedan, den veckan de var på solsemester. Rätt sturska om dagarna när de ringde från någon av telefonkioskerna längs playan.

- TORE HAR LEGAT OCH PRESSAT I SJU TIMMAR NU.

- Oj.

- HAN ÄR HELT SVART.

Lite oroligare från hotellrummet när det började bli dags att sova.

- Du har väl inte somnat?

- Nej, har ni?

- HAVJÄVELN HÅLLER JU ALDRIG KÄFTEN.

Jag ler lite. Sedan minns jag det obehagliga efterspelet. Dagen efter hemkomsten fick Tore ett eget rum på Karolinska. Själv var han väl mest stolt, kallade sig den solbrändaste killen i stan, men inledningsvis visade personalen verklig oro. Sedan spårade det hela ur och jag fick till slut be dem ta ner den handtextade skylten från hans dörr. "Sol-Tore".

- GURUN.

Jag ber honom lägga undan videobanden för ett ögonblick och komma närmare telefonen.

- Jag hade något jag ville prata om.

- Visstja.

Han sätter sig.

- Redo?

- Visst.

- Jag tänkte på Tore.

- Ja?

Plötsligt vaksammare igen.

- Har du någon kontakt med honom?

- Kontakt?

- Ja, jag tänkte att vi...

- Klart att jag inte har någon kontakt.

- Men...

- KONTAKT? FY FAN VAD SJUKT.

- Ingen alls?

- Du verkar ju helt borta.

Det blir tyst och för ett ögonblick tror jag att han slängt på. Det finns ingen anledning att gå för fort fram. Även om allt börjat bra bör jag kanske vänta någon minut med att ringa upp på nytt? Sedan hör jag honom andas.

- Så du vet inte alls var han håller hus?

- Vem?

- Tore.

- Han är väl i sitt kök.

- Kök?

- Det stället med spisar.

- Ah.

- Många har livsmedel där också.

- Ja det är tydligen vanligt.

- Och matinstrument.

- Tack, det börjar klarna. Hur vet du att han är där?

- Jag såg när han gick dit.

- Ah.

Jag tänker.

- Så du har honom i närheten?

- Nej, han sitter i köket.

- Ditt kök?

- Vårt, han äger sextio procent.

- Av köket?

- Ja, och fyrtio procent av badrummet.

- Det låter rimligt.

Jag nickar för mig själv.

- Du behöver ju inte gå och hämta honom.

- Nej.

- Men det är en sak jag skulle vilja att du tog upp med honom. Vi hade det ju faktiskt rätt kul.

- När då?

- Förr.

- Inte på terminalen.

- Nej, inte på Posten.

- Sådana maskiner är livsfarliga.

- Jag vet, man kan fastna inuti dem.

- Och sedan vet man inte hur man ska komma ut.

- Precis, men nu var det faktiskt en helt annan sak jag tänkte på.

- MIG LURAR DU INTE DIT IGEN.

- Absolut inte. Men innan det.

- Va?

- Vi hade det ganska kul innan Posten.

- På redaktionen?

Jag nickar tyst och frågar sedan om han förstått vad jag just sagt.

- Tror det.

- Bra, kan då du och Tore tänka er att komma hit i helgen?

- Absolut inte.

- Jag har en idé jag skulle vilja diskutera.

- Jaha.

- Och den är som du förstår teverelaterad.

Ny tystnad.

- Kommer ni?

- Eventuellt.