Teveombudsmannen

När vi kliver av i Ystad är det eftermiddag och en blå himmel ut över havet. Vi samlar all vår packning intill en biljettautomat och ser oss omkring. Det blåser.

- Ja här är vi nu.

- Ja.

- Ja.

De kisar mot vinden.

- Känner ni att det doftar hav?

- Nej.

- Ja.

- Jo förresten, det känner jag också.

- Gör du?

- Ja.

- Det kommer nog från havet.

- Tror du?

- Det kan vara fiskarna och de grejerna.

- Det tror jag med.

- Och skaldjuren.

Jag tar mina väskor och går en bit medan de konverserar. Tillbaka längs med tåget, ned mot de uppfällda järnvägsbommarna. I samma ögonblick jag såg de första tecknen av Ystad väckte jag dem. De tryckte sig upp mot fönstret och stirrade ut över en kyrkogård.

- Kolla rallarna Gurun.

Vi bromsar oss lugnt in i den lilla staden. En ringlande cykelväg, ljusgula hyreshus, trafik, uppdragna båtar på en grusplan och gathusens minitiatyrfasader.

Nu skymtar jag ett vitt passagerarfartyg bortom stationsbyggnaden. Där ligger hamnen och åt motsatt håll staden. Jag plockar fram kartan och försöker orientera mig ytterligare.

- VAD GÖR DU TO?

- Ser mig omkring lite.

De står kvar uppe på perrongen och ser mycket vilsna ut.

- KOM TILLBAKA HIT.

- Ta väskorna och kom hit själva istället.

De verkar tveksamma.

- Ni kan inte stå där borta hela dagen.

- Inte?

- Det kommer att bli kallt till kvällen.

De lutar sig mot varandra, förhandlar.

- Kommer ni?

- Inte just nu, här är intressant.

- Givande på sitt sätt.

- Men troligen blir det aktuellt senare.

Jag tröttnar.

- RÖR PÅ BENEN.

De kränger på sig ryggsäckar och väskor och kommer linkande.

- Ni behöver inte vara oroliga grabbar, Ystad är ingen farlig stad.

Det tar en stund för oss att fördela det som ska bäras någorlunda jämnt. I och med att vi nu är tre kan Tore spara sina värkande tänder. Vi har ett mindre gräl om vem som ska ta Tores järngryta. Både Gurun och jag vägrar. Orden blir hårda men till sist står vi ändå redo, fullständigt nedtyngda. Jag höjer mödosamt armen och pekar.

- Ditåt.

Jag hade tänkt att vi skulle gå raka vägen. Men det tycks bli svårt.

- TITTA EN PRESSBYRÅ.

- Ja titta.

Jag följer Guruns pekfinger över gatan.

- SÅNA FINNS JU HEMMA OCKSÅ.

- DEN ÄR PRECIS LIKADAN.

- VI STICKER ÖVER OCH KOLLAR.

- JA!

De rusar iväg. Hukande med väskor och påsar dinglande i armarna.

Jag sätter mig på en sten utanför och väntar på att de ska bli klara. Ibland ser jag deras huvuden vid väggen med tidningar och ibland rör de sig bland godishyllorna. Ett par gånger sitter de vid fönstret ut mot järnvägsstationen och dricker kaffe. Allting känns ganska behagligt, jag röker och försöker hålla ryggen vänd mot vindarna.

De kommer till sist ut med sina bredaste leenden.

- Var det trevligt?

- Astrevligt, en av mina bästa pressbyråer någonsin.

- En av mina också.

- De hade Aftonbladet.

- Oj.

- Och sourcream.

- Vad härligt, ska vi gå nu?

- Vänta lite.

- Det här ska med också.

De börjar trixa.

- Oj, det var rejäla påsar. Vad är det ni har köpt?

- Olika grejer.

Det tar oss en stund att forcera centrala Ystad. Vi hittar en smal gångväg upp mot gågatan, bär sammanbitet utan alltför yviga gester.

- Men varför är husen så små?

- Tyst.

Mittemot Expert pekar jag ut en ny riktning, rakt österut genom allén av butiker. Även om packningens tyngd förtar en del av charmen känns staden fortfarande trevlig. Men bärandet tär.

Gurun gör en del onödiga anmärkningar om Las Vegas och framför en inredningsbutik ställer han plötsligt ned väskorna och börjar hälsa ystadborna med onödigt strama honnörer. Tore himlar med ögonen och jag gör ett halvhjärtat försök att vika av från just detta huvudstråk.

- Håll kursen kapten!

Till sist tar äntligen gågatan slut och vi håller vänster genom en liten park. Ett par av bänkarna är upptagna, i mitten finns en torrlagd fontän. Jag ser gatuköksvagnar i ögonvrån. Längre fram möts två större gator i en korsning. Jag försöker rikta deras uppmärksamhet mot den.

- Titta bilarna grabbar.

- Äh.

Sedan inser jag att det långa huset på andra sidan korsningen måste vara vårt.

- Hörrni, minns ni var vi ska?

- Till Ystad.

- Men hit har vi redan kommit.

- Hade du glömt det?

- Grabbar, vi är på väg till lägenheten där vi ska bo.

- Jaha?

- Och om jag gissar rätt är det en av uppgångarna i huset vid raden träd där borta.

Tore förstår inte alls, Gurun sneglar åt ett helt annat håll. Han har stannat tvärt, ställt ned väskor och påsar fäst blicken långt bort.

- Tore?

- Ja.

- TO?

- Ja.

- Säljer de pasta i vagnar här?

- Det verkar nästan så.

- PASTAVAGNAR?

Jag nickar men det ser de nog inte för de är redan en bra bit bort.

.