Teveombudsmannen

Den tredje fredagen i september och jag är på väg. Det är fortfarande morgon och en blek sol letar sig in över perrongen. Jag bär en sportbag i vardera hand och baktill en ryggsäck av bly.

En halv minut, sedan ställer jag ned och tar paus.

Bakom mig ska snart uppsalatåget vända tillbaka, framför mig tornar Stockholms centralstation upp sig. Och själv kommer jag snart att vara någon helt annanstans.

De väntar på mig innanför dörrarna till spår tio.

- Oj.

Ringen väskor omkring dem är helt och hållet deras.

- Ni har packat ser jag.

- Ja!

Tore kommer mot mig med utsträckt hand. Jag skakar den och nickar kort mot Gurun som står kvar och vaktar.

- Och hur fick ni hit allt detta?

- Vi bar, taxichauffören sa nej.

- Han menade att även de har gränser.

Det måste vara minst tiotalet väskor och ryggsäckar, dessutom ett rejält antal välfyllda plastkassar.

- Vilken teknik använde ni?

- Den här.

Gurun visar.

- Och hur många armar har ni?

- Två var.

Rent teoretiskt finns naturligtvis en möjlighet. Men det måste ha gjort mycket ont. Tore stryker snabbt med fingrarna över sina framtänder.

- Ja, nu är vi i alla fall på väg.

- Redan?

- Och snart går tåget också, helt riktigt.

Det har varit en period av mycket intensiva praktiska förberedelser. Själv har jag hyrt ut min lägenhet, skrivit kontrakt med en lite underlig man från terminalen. Gurun gjorde annorlunda. En morgon för ett par veckor sedan ringde han och Tore från en loppmarknad i Nacka. Gurun berättade entusiastiskt att lägenheten var uppsagd och att alla möbler och apparater nu dessutom gick till första bästa köpare. Sedan tog Tore luren och hojtade glatt att alla uppbrott måste vara definitiva.

Jag har tagit ut all sparad semester från de senaste åren men behåller min anställning inom den stora koncernen. Gurun och Tore jobbade sina sista dagar för snart en vecka sedan.

- Och när slutlönen är slut kan vi leva på möbelpengar!

Visst finns en del osäkra faktorer. Egentligen fler än jag riktigt orkat tänka igenom. Men vi kommer trots allt ha en kort tid på oss att skaffa ett tevekontrakt. Och skulle det inte fungera har jag  mer än vaga aningar om en annan utväg.

- Här kommer tåget!

Ja det gör det faktiskt. Ett X2000 skyltat till Malmö. Deras ögon tindrar, jag lyfter mina ynka två väskor och går ut på perrongen.

Resan ned går mycket bra. De somnar strax efter Södertälje och vaknar inte till förrän vi gör ett extra långt stopp i Nässjö. Jag reser mig och visar dem vägen till restaurangvagnen. Vi köper kaffe och skinksmörgåsar och ställer oss vid ett fönsterbord.

- Hur känns det nu då?

De smuttar på sitt kaffe och tittar ut i skogen.

- Ångrar ni er?

- Verkligen inte!

Tore vänder sig häpet mot mig.

- Allt detta känns som en underbar utmaning, jag har alltid velat röra mig söderut. Vem vet egentligen var vi hamnar?

- I Ystad kanske.

- Säger du det!

Gurun däremot är mer tankfull. Upprepade gånger luftar han sina tvivel på sig själv såsom Filmgurun. Har kunnandet verkligen uppdaterats i tillräcklig omfattning? Finns formuleringskonsten kvar?

- Tänk om jag är tvärslut.

- Så kan det vara.

- VA?

Jag inser snart att han bär på en genuin oro, framförallt över att ha ägnat Touren överdriven uppmärksamhet. Bekymrat erkänner han att han ibland till och med smugit med sina kassetter till Videohörnan. Allt för att en enda gång få se en etapp sluta på annat vis än den gjort första gången.

- Försök se det som en kortare fas i ditt liv.

- Tre år?

Dystert redogör han för all film och all eftermiddagsteve han gått miste om. Medan han förslösade sina dagar har bilderna fortsatt rulla ut från teveapparater och dvd-spelare. Flödet har helt gått honom förbi.

- Men kom ihåg att det är få människor som kan matcha dina grundkunskaper.

- Herregud?

Detta tvivel är inte likt honom.

- Jag orienterar mig knappt utan stöd i eftermiddagstablåerna längre.

Jag försäkrar både honom och Tore att det första vi ska ägna oss åt när vi väl kommit på plats är en genomgripande research. Allt gammalt kunnande ska fräschas upp. Dessutom har jag förberett en överraskning till dem.

- En teve?

- Bättre upp.

Sedan pratar vi om trevligare saker. I Hässleholms utkanter förvarnar Gurun Tore om att han kan ha överdrivit Las Vegas-aspekterna av Ystad något. Tore tar det med fattning. Tydligen har han på egen hand studerat bygdens historia och redan börjat ana att de missförstått varandra. Vad som däremot kommit att fascinera honom är havet.

- Havet?

- Det verkar ju vara så stort!

- Jaha.

- Livets ursprung!

- Östersjön?

- Förstår du inte vad det innebär?

- Nej.

Jag ser plötsligt Lund och avbryter dem, pekar och säger att det snart är dags att återvända till våra platser. De nickar sammanbitet.

På min inrådan försöker vi inte tränga oss först av tåget i Malmö. De mänskliga kostnaderna skulle bli alltför stora. Otåligt väntar vi på våra platser.

- Du TO?

- Ja?

- Ser du han där?

- Ja.

De pekar ut genom fönstret på en kraftig man som passerar skjutandes en vagn väskor framför sig.

- Är det en skåning?

- Det kan det vara.

- Jaha.

De ser lite skärrade ut båda två.

- Fast han kan vara dansk också.

- DANSK?

- DANSK?

De sista fyrtiofem minuterna med Pågatåget går också bra, de somnar utmattade efter alla nya intryck på Malmö Centralstation. Halvvägs reser jag mig för att se till vår packning. Vi har placerat den längst bak i vagnen, på golvytan för barnvagnar och cyklar.

Det är en mäktig syn.

Lite som en kullerstensgata av plastpåsar, väskor och ryggsäckar.

Jag ler mot två tonårskillar som hänger i brandmannastänger och kliver fram för att resa upp en omkullgliden påse. Den är vit med röd och grön matbutikslogga. När jag böjer mig ned ser jag texten i tusch. Med sina metodiskt noggranna bokstäver har Tore präntat;

?MY EXCURSION-BAG. FÖR ANVÄNDNING  I SKOG, MARK OCH BERG (SAMT SAVANN OCH DJUNGEL?).?

Just här rullar tåget mycket långsamt. Vi glider genom ett ödsligt skogsparti som omöjligt kan höra hemma på de skånska slätterna.

Vad fan är det för bygdehistoria han läst?

Och har denna plats ett namn? Jag stirrar in bland träd som står så tätt att grååkrarna inte längre syns. För stamkunderna måste detta vara en daglig höjdpunkt.

Är det Gurun som diskuterat afrikanska paralleller med Tore?

Träden glesnar och tåget tar fart, vi är ute på åkrarna igen. Jag trycker mig mot rutan och spanar bakåt men skogsdungen är försvunnen. Besviken återvänder jag till min plats.