Teveombudsmannen

Det är inte mycket att säga om, andra halvlek hör till höjdpunkterna i våra liv.

- Men man vet aldrig.

- Fyra mål är ingen omöjlighet.

- Så man vet aldrig.

- Det är ju trots allt handboll.

- HANDBOLL.

- En underbar sport.

Med några minuter kvar av pausen bestämmer vi oss för att sitta längst ned på den motsatta läktaren. Allra närmast Sävehofs mål (man vet ju aldrig).

- Kolla tanten.

Tore pekar diskret in över läktaren.

- Hon med ölglaset.

- Ja?

- Hon är ju full.

- Jag ser det.

- Och gubbarna också.

- Det är nog lite fest med handboll här.

- De är faktiskt helt underbara.

- Vilka då?

- Skåningarna.

Vi sitter två rader upp från träsargen som skiljer läktaren från planen. På andra sidan sargen sitter ungdomar på gymnastikbänkar med fötterna alldeles intill sidolinjen. Pojklagsspelare kanske.

- Tjugofyra minuter kvar.

Ystad tar in ett par mål. Och så tappar de igen.

- Nitton.

Gurun rusar på toaletten och när han kommer tillbaka leder Sävehof plötsligt med fem mål.

- Titta på dem.

Deras tränare gör en segergest och tittar på klockan. Han vet att det är klart.

- UT MED DANSKEN NU.

Guruns ansikte är ilsket rött.

- SÄTT HAN PÅ BÄNKAJÄVELN DÅ.

Och den kraftige killen i Sävehofs mittförsvar får sina två minuter.

- Gör domaren som Gurun säger?

- Det tror jag inte.

Ystad börjar plötsligt spela. Flyttar bollen blixtsnabbt och rör sig åt alla möjliga håll. Marco Tanaskovic kommer med kraft och Henrik Knudsen trollar.

- Nio minuter.

Sävehof kastar bort bollen. Tre måls underläge och anfall.

- DE HAR JU FAN CHANSEN.

Tore står upp på stolen med vidöppen mun och gurglar.

- JAAAA.

Hallen kokar. Hela läktaren mittemot är uppsträckta armar och elektricitet. Jag upptäcker Fabians luva på bänken snett framför oss. Medan de andra killarna jublar hackar han dem i nacken med sin plastfjäder.

- DEEEEEEFENCE.

Gurun steppar med brinnande blick, Anders Persson tippar en boll över ribban.

- ALLT SKA AV.

- Det ska det inte.

- AAAAAHHH.

- Ta genast på dig tröjan.

Ystad drar ner tempot, fokuserar målet och börjar spela runt bollen.

- Ta på den NU.

Alla följer bollen med blicken utom Fabian. Killarna på bänken är farligt nära sidolinjen och han försöker knuffa dem ännu närmare.

- SITT NER FABIAN.

Han struntar väl i mig, ger en kraftig kille med rött hår en rejäl knuff.

- FABIAN.

Han bufflar och trasslar, försöker desperat få ut någon på planen. Knudsen fångas upp och får frikast. Ett snabbt skott av Tanaskovic.

- JAAAAAAAAAAAAAAA.

Och Sävehof kan inte längre anfalla, nästan omedelbart blir de avblåsta för något tekniskt fel. Ystad formerar sig. Oskar Erixon tar sin plats på kanten, en dryg meter från sargen men bara decimetrar från killarna på bänken.

- NU SLUTAR DU KNUFFAS FABIAN.

Han ger mig en blick och lugnar sig ett par sekunder. Fredrik Petersén dansar undan ett utfall från en försvarare men vänder om och släpper bara bollen bakåt. Oskar Erixon rör sig inåt planen och jag pustar ut.

- KOM TILLBAKA OSKAR.

Gurun är inte kontaktbar längre.

- KOM HEM OSKAR.

Petersén tar ny fart.

- HEM TILL PAPPA, OSKAR.

Drar bollen över danskens huvud och störtar i sidled med full kontroll.

- HELA JORDKLOTET STÅR STILLA.

Viker sig bakåt och trär enkelt in bollen vid stolpen.

- Vakna Tore.

Han står på knä med kinden vilande mot sargen. Jag tar tre långa kliv ner och ger honom en lätt örfil.

- Ta dig samman Tore.

- Huh?

- Du kan inte dö just nu.

- Vad står det?

- Tjugoett lika.

- Redan? Var är Gurun?

Jag reser mig och blickar ut. Sävehof fumlar med ett frikast framför Anders Persson. Gurun syns inte till.

- FABIAN.

Jag sträcker mig ut över sargen och pratar rakt in i hans öra.

- Har du sett Gurun?

- Gurun?

- Han?

- Säret?

Jag nickar.

- Där.

Han pekar rakt fram.

- Herregud.

Framför läktaren på andra sidan är han igång med sprintövningar. I det smala utrymmet mellan sargen och sidolinjen löper han fram och åter. Sätter ned handen i golvet och byter riktning, sätter ned handen och byter riktning på nytt.

Skottet tar i ribban och returen fångas av en röd spelare. En kort snabb passning och anfallet virvlar igång.

- ANDRA HÅLLET GURUN.

Han tittar upp, vänder och löper med i anfallet.

- UPP MED KNÄNA GURUN.

- Retas inte med honom Tore.

Anfallet har stannat upp, jag har mina ögon på bollen, klockan, Gurun och Fabian. Mindre än en minut kvar att spela. Så släpper Knudsen mitt i steget bollen ut till Oskar Erixon och hela vår läktare reser sig. Oskar tar emot, tillräckligt fri för att kunna ta steget inåt. På andra sidan sjunker Gurun ned på knä.

Oskar gör upphoppet, höjer armen och hänger en evighet.

Tore och jag faller fram över sargen.

Vi går långsamt tillbaka i mörkret. Guruns hår står åt alla håll och Tore har ett långsmalt blåmärke efter sargen. Själv tänker jag på handboll.

- Imorgon börjar du.

- Jag vet.

- På Posten, nu ska du dela ut brev.

- Jo.

- Tänk så det kan bli.

- Det kan det verkligen, Tore.

Jag stannar till och bjuder dem på varsin cigarett. Sedan föreslår jag en omväg runt biblioteket. Vi tar höger efter nästa stora buske, segar oss upp mot den nedsläckta entrén.

- Men du.

- Ja Tore?

- Efter den här upplevelsen kommer du kanske att vara trött imorgon.

- Ingen fara, jag ska vila när vi kommer hem.

- Och somna tidigt?

- Försöka.

- Hur dags går tåget då?

- Halv sex.

- Ja det är ju inte så farligt.

- Tycker du inte?

- Nä, då hinner du ju till och med fixa middag till oss.

- Tror jag nog inte.

- Joddå.

- Halv sex på morgonen, Tore.

Han ser på mig.