Teveombudsmannen

Tore har stannat till, kupar händerna och kikar in genom en av portarna.

- Vilken härlig gul färg!

Han vinkar och vi tränger oss fram.

- Menar du väggarna?

- Ja, visst är det en underbar nyans?

- Verkligen.

Skarp urin med inslag av grönt, möjligen också brunt.

- Kan tänkas att det är samma färg i våran uppgång Tore.

- Tror du det?

- Chansen finns.

De är pastamätta och på strålande humör. Tore formligen svävar runt med sin packning och förevisar Gurun helt nya uppenbarelser.

- Här verkar hela trottoaren luta!

- Åt vilket håll då?

Jag fortsätter fasaden fram. Den är inte fläckfri och balkongerna som hänger ovanför knappast nyligen vidgjorda. Men här ska vi bo och väl uppe i lägenheten har jag ju något till dem.

Jag vänder mig om och de kommer klampande.

- Vilken port är det?

- Den längst bort.

- Vad härligt!

- Ja, den verkar fin.

Jag trevar efter nyckeln i fickan, de stormar förbi.

Längre fram viker den långa gatan mjukt upp mot vänster, det är vägen till storstaden. Väl förbi Folkets Park i backen kan man välja. Ta sikte på Tomelilla-rondellen, Bellevuevägen eller till och med den långa Malmövägen rakt upp mot Malmö-rondellen. En egen stadskarta har jag haft i månader.

- Nå, hur blir det?

De står med pannorna hårt tryckta mot den sista portens glasruta.

- Kommer du eller?

Jag makar mig fram och föser dem åt sidan.

- Ivriga pannor ger fula märken.

Fokuserar låset och påminner dem än en gång om överraskningen som finns däruppe.

- En teve.

- Det tror jag också.

- Det ÄR en teve, Tore.

- Jag sa ju det.

- Nej, du sa att du TROR det är en teve.

- Jag ville kanske inte binda mig helt vid ETT alternativ.

- DU VET VÄL FÖR FAN HUR EN TEVE SER UT.

- Det kunde ha varit en kuliss.

- En falsk teve?

- Av papp kanske, man vet aldrig.

Gurun låter det sjunka in, rör inte en min.

- Vänta nu.

Jag höjer en hejdande hand.

- Det ÄR en teve, men det var inte det som var poängen.

De blänger på mig.

- Poängen är vad som finns i den.

- Tevemotorn?

- Eller kanske rättare sagt UNDER den.

De böjer sig fram och tittar.

- Tevegolvet.

- Jepp, det här är tevegolvet.

Gurun knackar fundersamt i tevens undersida.

- Det är det som gör att det som finns inuti inte ramlar ur.

- Titta ännu längre ner.

- Ah.

Nu ser de, sjunker ner på knä och petar lite.

- Det är en video.

- Fast utan nånstans att ta ut videobandet.

- Nån slags felkonstruktion.

- Fy fan vad korkat.

Antagligen det dummaste de någonsin hört.

- Hörrni, det är en digitalbox.

- Ja ja, nu ser jag.

- Jag också.

- Det var som fan.

- Att en sån liten rackare kan vara digital!

- Otroligt.

- Och ni vet vad det innebär?

De nickar.

- Fast jag kanske ska förklara ändå?

- Om du har tid så.

Så jag säger som det är. En hel del har förändrats sedan vi stod på topp. För fem år sedan fanns fortfarande ett visst utrymme, idag är allt slimmat.

- Som i hemtjänsten?

- Exakt.

Så visst ska vi förlita oss på talang och kreativitet, visst kan vi hoppas på både slumpen och enstaka utbrott av genialitet.

Men det lär inte räcka.

Ska vi få chansen att bygga upp en avdelning på nytt krävs en närmast fullständig koll på allt som rör sig i tevelandskapet. Ut ur en box kan komma många kanaler och jag har skaffat dem nästan alla.

Det blir tyst. Jag ser Guruns ögon grumlas.

- Nästan ALLA?

- Nästan alla.

Jag slår på apparaterna, orienterar mig och kör sedan en kort genomgång med dem.

- Men här är ju två stycken!

Jag förklarar uppdelningen mellan teve och box och de båda fjärrkontrollernas funktioner. Sedan visar jag dem menyn och bläddrar snabbt genom de kanaler vi har.

- Ska vi kika på resten av lägenheten nu?

De följer mig stumt genom rummen.

Knappt fem minuter och sedan står vi mitt på vardagsrumsgolvet igen. Tore och jag har fört smålyckliga diskussioner om hur allt ska organiseras. Vem ska sova var och var (vid köksbordet) ska redaktionsmöten hållas? Gurun har inte sagt ett ord.

- Säkert att du inte har några synpunkter?

- Huh?

- Du vet, du får också vara med och säga vad du tycker.

Han muttrar något.

- Vad?

- TITTA PÅ KANALERNA IGEN.

- Visst.

Jag visar var han ska trycka och låter honom helt på egen hand bläddra sig från första till sista kanal. Ett femton sekunder långt flimmer och sedan går han sin väg. Vi hör honom dra på sig skorna i hallen och lugnt stänga dörren efter sig.

- Vart skulle han?

- Jag vet inte Tore.

Vi står på balkongen och tittar ut.

- Vad bråttom han verkar ha.

- Det kan man säga Tore.

Alldeles nyss var han nedanför oss och nu löper han redan i korsningen bortåt torget med pastavagnarna.

- Tror du han är arg?

- Han blev nog bara glad, Tore.

- Hoppas det.

Vi står kvar och väntar på att han ska komma tillbaka.

Balkongen är tom, kanske finns möbler i ett förråd någonstans. I annat fall får vi skaffa. Är vi kvar till våren behövs ett bord och tre stolar. Jag tänker oss här ute en sommarmorgon, avslappnade med varsin kopp i handen. Tillfreds med livet efter en säsongs intensivt tevearbete.

- Där är han.

Tore pekar.

- Ja titta.

- Vad konstigt att han kommer från det hållet.

- Han har nog varit ute på en riktig långtur.

Fortfarande håller han relativt hög fart.

- Vad andfådd han verkar.

- Och röd. I ansiktet.

- Är du säker på att han inte är arg?

- Nästan helt.

Han viker över på trottoaren invid vårt hus men passerar porten utan antydan till fartminskning.

- Vad skrek han?

- Jag är inte helt säker, Tore.

- Men vad tror du?

- Jag tyckte att det lät som ?CANAL PLUS?

- Har vi den?

- Ja.

- Ja då förstår jag om han är nöjd.

Jag nickar.

- Jag med, jag hade nästan väntat mig en starkare reaktion.