Teveombudsmannen

Den första kvällen blir fin. Vi hinner med en stund i tevesoffan innan jag vinkar adjö från hallen och ger mig av. Ned för trapporna och ut i mörkret för att äntligen träffa Pia.

Vid köksbordet förhörde sig Tore om henne. Så fort Gurun låst badrumsdörren och satt igång duschen exploderade Tore i frågor. Och jag svarade.

Att vi träffades på Internet. Men att det är OVÄSENTLIGT på vilken sida. Att hon ler så att man blir väldigt glad och väl inte har någon speciell frisyr hon heller. Att hon är jättesöt. I mina ögon och säkert också i deras. Man kan vara det även om man inte tjugotre längre. Att hon alls inte valde mig bara för att jag är Teveombudsmannen och att det är flera år sedan hon skiljde sig. Att hon pratar en blandning av många olika dialekter och säkerligen har viss egen teveerfarenhet. Att det banne mig inte är tillökning på gång. Att hon varken är nazist eller småföretagare och vad jag vet inte har rötter tillbaka till koloniala slavhandlare. Men sånt kan man ju inte vara säker på. Att jag inte kan berätta mycket mer om Fabian förrän jag träffat honom och att hennes hår snabbt blir rufsigt när det blåser. Att hennes föräldrar säkert har det bra uppe i Blekinge och att jag faktiskt inte är så nervös eftersom hon och jag tänker fortsätta med det här i minst fyrtio år till. Att träffas. Så bara är det. Och har han fler frågor får vi återkomma till dem.

Kvart i nio står jag lutad mot en carport, andas och blickar ut över hennes parkeringsplats. Hundrafemtio meter bort finns avfarten från den större vägen. Trots att det är kväll och mörkt borde jag kunna känna igen en röd Ford Mondeo. Åtminstone det röda. Snart kommer hon.

På en liten gata hittade jag en videobutik i två plan. Med fontän innanför dörrarna. Och på min runda runt det stora torget hann jag utforska två pubar från utsidan. Kika ned genom fönster och in genom en entré.

Nu kommer hon.

Bilen på andra sidan strålkastarna är uppenbart röd och silhuetten bakom ratten bekant. Tio meter bort viker hon av och parkerar lugnt i en av fickorna. Jag stryker med handen över munnen och väntar.

Vad gör hon nu?

Istället för att liva ur böjer hon sig ned och plockar med något på passagerarsidan. Huvudet rör sig fram och tillbaka i höjd med handskfacket. Jag vänder mig mot p-automaten.

Och vad kan det kosta att parkera här? En tia i timmen, där ser man.

När jag tittar upp står hon bredvid bilen med en plastkasse i handen och vinkar. Jag ler och kommer fram ur skuggorna. Vi möts vid en SAAB.

- Hej.

- Var det en fin automat?

- Mycket.

- Du vet, vi som bor här betalar per månad.

Vi flinar och pussas. Hon frågar om lägenheten och resan och jag svarar att absolut ingenting kunde ha varit bättre.

- De sitter med sina nya kanaler nu.

- Och Fabian ska sova hos sin pappa.

- Men?

- Jag vet.

Hon visar mig vägen genom sitt område. Vi är ute på kanten av stan, ett virrvarr av ljusa nittiotalshus. Eller om det är åttiotal. Väljer man bara rätt väg hamnar man hursomhelst på hennes gård. Vi går de femtio metrarna under tystnad. Hon pekar.

- Däruppe.

Men först vill hon visa mig en annan sak. Vi fortsätter över gården och ut mellan två hus. Vinden slår emot oss, området tar slut här.

 Hon leder mig åt vänster, längs gångvägen i mörkret bort mot en öppen plats. Där finns en bänk och vi sätter oss.

- Fryser du?

- Nej.

Härifrån är sikten ut över det svarta havet fri. Fem meter fram och två meter rakt ned, stänk av salt når ansiktet. Pia fiskar upp en flaska rött och skruvar av korken.

- I tvättpåsen?

Vi skickar den mellan oss och hon pekar. Kyrktornet där lurblåsaren står, den bommade marinan som öppnar servering igen till våren. Och så den svarta sänkan hundra meter bort som gömmer en strand.

- Jaha du, var då?

En sommarkväll hade vi kunnat sitta en evighet. Nu väntar vi bara in den sista kvällsfärjan och delar de sista skvättarna på väg tillbaka mot ljuset och värmen.

Den andra flaskan öppnar vi framför hennes teve. Vi ska se ett avsnitt av Inspector Lynley. Några minuter och det spårar ur.

Vi springer nakna, vräker i oss ost och kex och ostbågar och mer vin och varsin öl och rullar teven fram och tillbaka mellan soffan och hennes säng. Jag hittar en sprutflaska färdig vispgrädde i kylskåpsdörren men hon protesterar våldsamt och börjar klicka upp countrylåtar på datorn.

- Ingen aning.

- PATSY KLINE.

Varje gång det går i porten sliter jag åt mig byxorna och rusar in på toaletten. Man vet aldrig, hon har sagt att han har en nyckel. Och sedan smyger jag ut igen.

- LORETTA LYNN.

Vid midnatt står vi på balkongen. Viftar i luften med glödande ciggstumpar och ser ut i mörkret. Två pojkar springer över gården och hon lutar sig ut. En av dem i tjock täckjacka, den andre i t-shirt.

- Är det han?

Hon skakar på huvudet och ler, inte den här gången.

- Men det kunde mycket väl ha varit.

Killarna försvinner in i en port och det blir tyst.

- Pia.

Av alla människor som aldrig träffat dem är hon den som känner dem allra bäst. Naturligtvis inser hon att det blir svårt just ikväll. Men andra kvällar ska jag stanna. Jag ser på klockan.

- Ingenting?

Men längst in i hennes skafferi hittar vi ändå ägglikör. Vi fyller varsitt litet glas vid hennes köksbord, sätter på nattradion och röker ikapp. Jag ser på klockan en sista gång.

I hallen bestämmer vi att söndag eftermiddag äta middag tillsammans alla fyra.

- Fem.

- Det skulle förvåna mig.

Vi pussas och jag går leende ned för trapporna.

(När jag kommer hem sitter de kvar precis där jag lämnade dem. Blickarna lätt oroliga men humöret ändå på topp. De verkar glada åt att se mig, mycket glada.. Några timmar tidigare inträffade en incident. Av rent misstag tryckte Gurun över från box till teve och sedan tog det dem nästan tre kvart att hitta tillbaka. Något överdrivet gestaltar de fasan i att bli sittande med det förbannade basutbudet. Gurun rullar över på rygg och sprattlar. Sedan hjälps vi åt att rensa golvytorna från rollopapper och chipspåsar. Vi brygger kaffe och brer mackor, bär med oss allt in till soffan för att tillsammans i fullständig harmoni av njuta av all världens natteve.)