Teveombudsmannen

- ALDRIG I LIVET.

- Men lyssna på mig nu.

- SVARET ÄR NEJ.

- Men som situationen blivit måste vi nog?

- ABSOLUT INTE.

- Vi har helt enkelt inga alternativ Gurun.

- OCH?

Hans reaktion på Mats-Oves vykort var den förväntat kraftfulla. Sedan dess har jag även visat honom det kortfattade refuseringsbrevet. Nu ligger han utsträckt och illröd framför mig.

- Ta dig samman människa, det är bara tillfälligt.

- JÄVLIGT TILLFÄLLIGT I SÅ FALL.

- Ja?

- TILLFÄLLIGARE ÄN EN SEKUND.

- Den typen av anställningar är rätt ovanliga.

- HELLRE ÅKER JAG PÅ BILSEMESTER I ALPERNA.

- Det är inte aktuellt just nu.

- SÄG BARA TILL SÅ PACKAR JAG TRUNKEN.

Han häver sig upp i brygga och drar några djupa andetag. Jag nickar uppmuntrande.

- Det är bra, tänk på andningen.

- Men var är Tore?

Han ser sig om, plötsligt orolig.

- Är Tore död?

Jag förklarar att han dragit sig tillbaka. För stunden.

- Han uppfattade din ansiktsfärg som onaturlig.

- Onaturlig?

- Vi tar det sen, försök fokusera på det som är viktigt nu.

- Viktigt?

- Att våra pengar snart är slut.

- DET HÖR INTE HIT.

- Gör det visst, ett viktigt skäl till att jobba på Posten är att man får lön.

- Jaha.

Han andas lugnare, låter det jag sagt sjunka in.

- Och vilka skulle de andra vara?

- Att man får åka tåg ofta?

- UT UR MITT HUS.

Jag låter honom vara. Säkert har han rätt i att vi behöver komma ifrån varandra en stund. Och kanske kan en stund ifred på golvet få honom att slappna av något. På väg genom hallen passerar jag Tore. Han sitter på huk och talar lågmält i telefon.

- Hälsa honom att resan är inställd Tore.

- Va?

- RESESTOPP FÖR ESTRADÖRER.

- Är det?

- TRUBADURBLOCKAD I YSTAD.

- Oj, det kände jag inte till.

- De kommer inte över gränsen till detta län.

Jag låser in mig.

Till Uppsala var det aldrig tal om att han skulle komma. Eller Mälardalen överhuvudtaget. Senast jag såg honom var på Söderhamns station den där förmiddagen. Ivrigt gestikulerande kom han genom stationshuset med Tore intensivt lyssnande i släptåg. Ett par sekunder och de skulle vara ute på perrongen.

- FÖR I HELVETE.

Men vi såg dem alltså först. Gurun greppade min jacka och slet upp mig på tåget. Vi snubblade vänster in bland sittplatserna och trängde oss vidare mot nästa dörr.

- Kolla den djäveln.

Försiktigt lutade vi oss ut. Femton meter bort stod de med Tores väska mellan sig och konverserade. Mats-Ove dunkade sin kamrat i ryggen och pekade ut någon fullständigt ointressant detalj i stadsbilden.

- Fy fan.

Och så var det med den saken. Vi drog in våra huvuden och sedan dess har jag inte sett skymten av honom.

Mats-Ove.

Visst kan det ha hänt att vi överreagerat. Kanske är han bara fel man med en förmåga att dyka upp på fel plats. Vid helt fel tillfälle.

Jag stänger kranarna, torkar ansiktet och smyger tillbaka ut i lägenheten. Från köket hör jag att diskussionen tagit ny fart.

- Och vem fan är Jacques Werup?

- Vet du inte det?

- Nån jävla brevbärare antagligen.

- Nejdå, inte alls. Han är en underbar poet och författare som bor här i Ystad.

- FY FAN.

Försiktigt plockar jag med morgontidningen in till soffan. Ibland ger den fortfarande känslan av att befinna sig någon helt annanstans. Och jag kan ha missat något. Jag provar notiserna från Simrishamn och sedan evenemangstipsen.

- Men snälla Gurun?

- SNÄLLA?

- Aj.

- Och den mannen blir kvar i Hälsingland.

- Men varför det?

- Martinsson är välkommen, men här ska inte vara någon jävla RIMVERKSTAD.

- Men snälla du, Mats-Ove skriver bara fri vers.

- INTE LÄNGE TILL.

- Aj, sluta nu.

- DÄMPA ER DÄRUTE GRABBAR.

Jag viker ned tidningen.

- Ni får gärna diskutera men försök låta bli att nypa varandra.

Det lugnar sig och jag lyfter tidningen på nytt. Sportsidorna har ett uppslag om läget i några av sydöstra Skånes serier inför säsongsavslutningen, bland annat behandlas det prekära läget för Skillinges herrlag i division fem. Det hade jag helt missat. Jag läser uppmärksamt och tänker att det är sådant vi borde engagera oss i. Köra ut till våren med termosar och sätta oss i en grässlänt, köpa korv och hitta nya favoritlag. Och sedan faller blicken på något helt annat.

- Har ni sett det här?

- Ystad Allehanda? Det kan du ge dig fan på.

- Jo, men jag ska visa er en sak.

Jag breder ut tidningen framför dem.

- Ser du Gurun?

- Ystadbowlingen i medvind? SKITER VÄL JAG I.

- Läs annonsen.

Jag pekar.

- Den i rött och svart.

- Uhum.

Han har hittat den nu, sätter sig långsamt ned.

- Hmm.

- Ikväll.

- Joo.

- Vad säger du?

- Intressant?

- Ja visst är det?

- Hundra kronor, jahaja.

Han ser lite tveksam ut.

- Det är ju ingen stor slant egentligen men?

- Kanske att man kan lösa det på något vis.

- Hur menar du?

- Du vet, jag har funderat lite.

- HURDÅ?

- Jag kan tänka mig att bjuda er på handbollen.

- YES.

- Förutsatt att du ger brevbärarlivet en chans.

- Inga problem.