Teveombudsmannen

Numret jag fått visade sig gå till Gösta, sedan drygt tjugofem år verksam som kulturredaktör på Hälsingekuriren. Och Gösta visade sig vara en trevlig karl. Så snart jag presenterat mig och förklarat mitt ärende brast han ut i ett våldsamt skratt och erkände att han var helt rätt person att prata med. Sedan det tidiga sjuttiotalet hade han stått mitt uppe i Hälsinglands kulturliv.

- Och som du säkert vet är det under samma period Tony och Mats-Ove verkat här i Söderhamn.

Jag bekände utan omsvep för Gösta att mina kunskaper om dem båda var mycket begränsade. Visst hade jag hört Tonys namn och visst mindes jag hans Höst I Helvetet, men Mats-Ove Andersson kände jag överhuvudtaget inte till. Så jag bad Gösta ta det hela från början.

Det tidiga sjuttiotalet hade tydligen varit en mycket kreativ, närmast explosiv, tid för det hälsingska musiklivet. Runt om på mindre orter, ja till och med i byar, började unga människor spela musik.

 Det musikaliska uttrycket skiftade. Ibland påminde grupperna om tidiga uttryck för musikrörelsens progg, ibland tyckte man sig till och med kunna spåra punkens ursprung till de hälsingska skogarna. Ytterligare andra kombinerade dessa uttryck med en stadig hemvist i en mer genuint amerikansk tradition. Denna riktnings främsta företrädare kom att bli Tony Martinsson.

Under några år tycktes allt hända i Söderhamn med omnejd. Tony och Mats-Ove träffades redan våren -72 i samband med ett regionalt möte till stöd för Salvador Allendes chilenska regering. Politiskt hade de sina dispyter men musikaliskt kom de att finna varandra. Den sommaren ägnade de åt att skriva låtar och till hösten samlades den första upplagan av Tony Martinsson Band ihop.

De första åren förflöt på samma sätt som för så många andra band från trakten. Veckokvällarna spenderades i replokaler i källarna kring något av torgen och helgerna fylldes med spelningar runt om i Hälsingland.

Kring nyår 74-75 tog sig Tony Martinsson Band för första, och hittills enda, gången ned till Stockholm. Bandet hade nu sin klassiska sättning samt en försvarlig samling låtar i kappsäcken. En dryg vecka spenderades i den tidigare Söderhamnsbon Larsa Ljunggrens studio vid Hornstull och resultatet blev den smått klassiska debut-lpn Southport Blues.

Den vår som följde kom Söderhamnsvågen att uppmärksammas långt utanför landskapets gränser. Flera av artisterna hamnade på Sveriges Radios spellistor, musikjournalister på en lång rad tidningar skrev. Och med sin dova debutskiva i ryggen var det Tony Martinsson som gick i spetsen.

Uppmärksamheten gjorde att Tony och hans band nu sökte sig utanför Hälsingland för spelningar. Såväl Dalarna som Gästrikland fick besök. Dessutom kom den evigt pågående hälsingeturnén att koncentreras till allt större lokaler. Folkparker, lokala festivaler och skolaulor ersatte källarlokaler och kvartersgårdar. Men centrum för såväl Tony som hela rörelsen var och förblev Pizzeria Palermo i centrala Söderhamn.

Det var där Tony och Mats suttit stora delar av sommaren -72 med sina anteckningsblock och gitarrer. Det var där de senare den hösten haft sin första spelning och där de alltsedan dess kommit att inleda sina turnéer.

Palermo liknar egentligen inte en traditionell pizzeria. Den är större och med väggar i ett mörkt betsat trä som får den att påminna om exempelvis Glada Gränden i Tidaholm. Längst in i lokalen finns en midjehög scen och direkt till höger innanför dörren en halvmåneformad bardisk. Väggarna är, vet jag numer av egen erfarenhet, dekorerade med inramade bilder från konserter på pizzerian. Tony Martinsson Band dominerar.

Under årens lopp har Hikmet och hans bror genom klokt affärsmannaskap även lyckats förvärva två intilliggande lokaler. Den ena (tidigare Frimärksaffär) används numer som avskiljt matrum för uppträdande band och andra mer distingerade gäster. Den andra (fram till -82 samlingslokal ett flertal bostadsrättsföreningar) fungerar som omklädningsrum.

Sådant var alltså läget för Tony och Mats-Ove vid sjuttiotalets mitt när Gösta tillträdde som kulturchef vid Hälsingekuriren. Han var vid tiden nära bekant med de båda och minns än idag Mats-Ove upprymdhet över utnämningen.

- Han menade att den nya generationen nu äntligen fått sin spjutspets in i den lokala kulturens absoluta maktcentrum.

Jag kunde nästan höra hur Gösta skakade på huvudet när han berättade om sina och Mats-Oves diskussioner från denna tid. Vad jag förstår en dialog som fortsatt obruten genom åren. På ont och gott präglad av deras respektive roller.  

- Du vet, han kan vara en påfrestande jävel.

De kommande åren blev omtumlande för Tony, Mats-Ove och bandet. Våren -76 spelades en andra skiva in. Två hela månader tillbringades i en provisorisk studio på en gård strax utanför Bollnäs. Resultatet blev ett av det årets stora svenska album. Genomarbetade arrangemang, specialinkallat blås och ett knippe låtar som slog ut det mesta. Och över allt detta höjde sig en speciell sång. En sång som några korta höstmånader 1976 blev något av en nationalsång för en hel generation i detta mörknande Sverige. Dess namn? Höst I Helvetet naturligtvis.

Vad som sedan hände lär vara omdiskuterat, men Gösta påstod sig ändå ha klara besked.

Tony Martinsson Band stod inför sitt genombrott. Med en genomtänkt satsning fanns nu en fullständigt realistisk möjlighet att erövra landet. Det talades till och med om möjligheterna av rejält uppbackad turnéer i Storbritannien och Holland.

Men Tony valde en annan väg.

Efter noggrann övervägan  intensifierade han istället sitt bands turnerande i Hälsingland. Från Söderhamn upp till Gnarp, västerut mot Ytterhogdal och sedan söderut igen via Bollnäs, Los, Edsbyn och Kilafors ned mot Ljusne och Lingbo. Hela Hälsingland skulle erövras och nu menade bandet verkligen allvar.

Tony har i efterhand fått en hel del kritik för sitt sätt att leda bandet under denna viktiga period. I synnerhet som den ensidiga satsningen på Hälsingland kom att fortsätta och vad jag förstår pågår än i denna dag. De enda avstegen har varit kortare avstickare in i Dalarna, Gästrikland och Medelpad.

Gösta menade dock att kritiken mot Tony Martinsson varit alltför hård. Liksom andra söderhamnsbor med god insyn har han en något annorlunda syn på åren 1976 och -77.

- Du förstår, Tony var i själva verket inte en särskilt stark person på den tiden. Den som drog upp riktlinjerna var snarare Mats-Ove.

Det var alltså Mats-Ove Andersson som övertygade Tony om att bandet innan de gav sig ut på alltför okänd mark behövde stärka hemmabasen ytterligare. Det var han som skaffade fram kartor över småvägarna, bokade vandrarhem och helt på egen hand tog kontakt med såväl högstadieskolor som hembygdsföreningar.

- Visst var Tony tveksam, men Mats-Ove drevs av en stark kulturell övertygelse som på den tiden imponerade på långt fler än Tony. De var unga då, idag kan man väl säga att styrkeförhållandena dem emellan ändrats något.

Så Tony Martinsson Band fortsatte på den inslagna vägen. På Mats-Oves inrådan väntade de också till början av nittiotalet med att spela in sitt tredje album.

- Han menade att det bara skulle stjäla värdefull tid från det lokala turnerandet.

När de till sist gick in i studion igen hade mycket förändrats. Flera av originalmedlemmarna hade fallit ifrån och även om de lyckats behålla en hel del av sina hälsingepublik hade intresset från övriga landet milt sagt svalnat. De valde då, återigen på Mats-Oves inrådan, att satsa på en temaskiva.

I takt med att det mer intensiva lokala intresset för bandet under åttiotalet avtagit hade Mats-Ove lyckats intressera Tony för barnvisans möjligheter. Ett nytt samarbete inleddes som innebar att Tony, mer eller mindre helhjärtat, tonsatte Mats-Oves ?barntillvända? texter. Det var på dessa barnvisor bandets tredje album kom att baseras.

- Ärligt talat var väl kvaliteten rätt skiftande. Men även om skivan som sådan inte satt några djupare spår fick den ju andra konsekvenser.

I november-93, bara ett par månader efter att albumet ?Weimar? släppts lades Tony Martinsson Band på is. Mats-Oves högt ställda förväntningar hade långt ifrån infriats och nu märktes även viss skepsis av från delar av den mest trogna publiken. Tony gav klartecken för kvarvarande medlemmar att ägna sig åt respektive soloprojekt..

Åren som följde innebar enligt Gösta en jobbig tid för både Tony och Mats-Ove. Tony la i princip musiken helt på hyllan och ägnade istället mången kväll åt att hålla hov på Pizzeria Palermo. I den mån han musicerade handlade det om enstaka trubadurkvällar på just Palermo.

Mats-Ove å andra sidan satsade fullt ut på sin poesi. Under hela perioden med bandet hade Mats-Ove såväl i Hälsingekuriren och Ljusnan som i ett flertal tidskrifter låtit publicera lyrik. För många söderhamnsbor var han i själva verket ett minst lika stort namn som poet och krönikör.

Mats-Ove tog nu sin poesi ett steg längre. På ett mycket offensivt vis marknadsförde han sig från vintern 93-94 såsom estradör. Och med det namn han gjort sig ledde det naturligtvis till erbjudanden.  

- Det finns nog inte en samlingslokal i kommunen som inte haft Mats-Ove Andersson på besök.

Repertoaren under dessa år var ett urval av hans lyrik uppblandat med flera av de barnvisor som funnits med på Weimar. Och som så många gånger förr kom åsikterna om hans företräden att gå isär. Visst fanns exempel på tillfällen då han hälsades hjärtligt välkommen tillbaka, men även motsatsen förekom. För somliga kom han till och med att anta skepnaden av ett rött skynke.

Inte heller fann Mats-Ove det från mitten av nittiotalet längre lika lätt att bli publicerad ens i Hälsingekuriren. Relationen till Gösta försämrades. Uppriktigt berättade Gösta för mig om den press redaktionsledningen periodvis satte honom under.

- Det fanns helt enkelt inte längre samma intresse för Mats-Oves lyrik. Ibland kunde de reagera väldigt hårt bara jag publicerade enstaka skisser från hans penna.

Vid upprepade tillfällen tvingades han refusera sin gamle kamrat. Detta i kombination med de allt snålare vindarna från såväl stadsbibliotekets kulturförening och flera äldreboenden lockade fram mindre positiva sidor hos Mats-Ove. Situationen blev till sist ohållbar.

- Jag tror det här var februari -98, veckan innan hade jag givit honom ett halvt löfte att publicera en blänkare om att han börjat bearbeta sina gamla turnédagböcker. Men det gick helt enkelt inte. Vi hade en chefredaktör söderifrån då som inte alls kunde bygden. Och i grunden kände även jag viss tvekan.

Mats-Ove reagerade med bestörtning.

- Jag minns att han störtade upp med gråten i halsen. För honom måste det ha varit en smärre chock, en törn mot en redan sargad världsbild. Han mer eller mindre vrålade rakt ut.

I dörren vände sig Mats-Ove om mot den förstummade kulturredaktören. Och hans ord på väg ut var det sista Gösta kom att höra från honom på ett bra tag.

- HÄDANEFTER BLIR LJUSNAN MITT FÖRSTAVAL.

Kort därpå sammanstrålade Mats-Ove och Tony för förutsättningslösa diskussioner med sikte på en återföreningsturné. Och det var alltså denna turné som nu stod för dörren.

Enstaka inofficiella spelningar i norra Hälsingland hade redan gått av stapeln. Men det var nu, på Pizzeria Palermo, maskineriet verkligen skulle rulla igång.

Mycket var sig likt. Bandet till stora delar återsamlat och nygamla rykten i svang bland de trognaste stödtrupperna. Men Gösta visste också att berätta om det som var nytt.

- Och det verkar vara Mats-Ove som pekat ut färdriktningen även denna gång.

Enligt Gösta hade Mats-Ove denna vinter inte riktigt stått att känna igen. Medveten om sin något försvagade position tycktes en viss lyhördhet ha gjort sig påmind.

- Det kan naturligtvis vara högst tillfälligt.

Men resultatet hade hur som helst blivit att de storslagna planerna denna gång kommit att sträcka sig långt utanför Hälsinglandsgränser.

- Jag har hört dem sitta nere på Palermo och diskutera såväl Stockholm och London som de asiatiska metropolerna.

Enligt Gösta måste en hel del av det Mats-Ove bidragit med genom åren ifrågasättas. Tydligen är han överhuvudtaget inte någon större musiker. Han roll på konserter har till stor del bestått av tamburinspelande samt reciterandet av egen poesi mellan låtar och i pauser.

- Och det var väl sällan några direkta stämningshöjare.

Dessutom var det ju han som utformande den, vad det verkar, något inskränkta hälsingestrategin samt förde dem in på barnvisespåret.  

- Det är i ljuset av detta man måste se att Mats-Oves nya inriktning, gamla synder har helt enkelt kommit ikapp honom. Och två riktiga storstadsmusiker i bandet, det känns faktiskt fräscht!

Enligt Gösta har mycket av snacket på byn denna gång kretsat kring just nykomlingarna. Vad kommer de att betyda för bandets musikaliska inriktning? Kan de till och med öppna dörrarna ut mot omvärlden på nytt?

- Förväntningarna är faktiskt större än på länge. Kan Mats-Ove för en gångs skull ha tänkt fullständigt rätt?

Och med den frågeställningen tycks Gösta anse sin genomgång fullbordad. Jag tackar honom hjärtlig och lägger långsamt på luren.