Teveombudsmannen

Första gången jag själv mötte Mats-Ove Andersson minns jag naturligtvis. Han stod fullständigt uppriven i omklädningsrummet på Pizzeria Palermo. På en stol bredvid honom satt Gurun och skakade på huvudet.

Det var vinterturnéns första kväll och problem hade tillstött. Längre in i rummet såg jag Tore med vilda gester försöka förklara något för Tony Martinsson. Allting var ärligt talat en jäkla soppa.

Men hur Tore egentligen kom i kontakt med Mats-Ove är jag fortfarande osäker på. En dag var han och Gurun bara borta.

Det här var vintern 2000-2001, den sista vi arbetade tillsammans. Som jag minns det låg snön djup och vit över Stockholm och Uppland. Jag halkade ned till tåg som sedan tvingades gå för fullt för att klara upplandsslätten. Kring Odenplan hängde livsfarliga istappar från stuprännorna.

Och så dök de bara inte upp.

En måndagsförmiddag i februari inledde jag på egen hand finputsningen av den veckans spalt. Ett par program stod mot varandra, Guruns filmprat behövdes kortas något. Ännu vid lunchtid var jag inte det minsta orolig, förr eller senare brukade de alltid dyka upp. Ofta med fler kreativa idéer och genomtänkta förslag ju senare de var.

Men när mörkret föll insåg jag att något var fel. Jag sökte dem per telefon upprepade gånger men tvingades till sist delge vår chefredaktör dilemmat. Å tidningens vägnar blev hon inte alltför orolig. Hon visste att jag, åtminstone på kort sikt, mycket väl kunde hantera detta på egen hand. Samtidigt förstod hon min oro. Som vår chef kände hon väl till att vårt arbete under senhöst och vinter inte riktigt flutit som förr. Deadlines hade blivit allt svårare att hålla, ett mindre antal spalter dippat betänkligt i kvalitet. Hon rådde mig att avsluta den aktuella spalten redan till kvällen och sedan vika tisdagen åt efterforskningar.

Men vad kunde jag göra?

Följande förmiddag ägnades åt telefonpåringningar, knackande på dörrar och till och med hojtande i brevinkast. Utan resultat.

Under eftermiddagen satte jag mig dessutom i kontakt med delar av Tores släkt i göteborgstrakten. Försiktigt förhörde jag mig om de kanske tagit sig ned dit för att sitta på hans älskade klippor eller tura staden med spårvagn. Fortfarande utan resultat.

Onsdag var jag åter på arbetet.

Visst kunde jag producera spalter på egen hand. Rent tekniskt hade jag inga som helst problem att åstadkomma habila hantverk. Floran program att välja ur var redan då enorm. Och min erfarenhet tillräcklig för att kunna värdera de mest skiljda programtyper.

Men samma sak skulle det aldrig bli.

En spänst, en bredd går förlorad. Somliga saker görs helt enkelt bättre av tre personer än av en ensam. Inte minst om de tre personerna råkar vara just vi.

Och vad sysslade de egentligen med?

I följande veckas tidning införde jag på förslag av en reporter, Kessler, en annons i direkt anslutning till själva spalten. Den var mycket enkelt formulerad.

"Sedan en dryg vecka tillbaka saknar Internationalen två av sina främsta tevemedarbetare. Det rör sig om Tore och Filmurun, sedan lång tid välkända för tidningens läsare såsom medlemmar av Tevespaltens absoluta ledning. Har du uppgifter om var dessa gynnare kan tänkas hålla hus? Tag kontakt med mig, Teveombudsmannen, på sedvanligt sätt."

För deras hälsa oroade jag mig inte. Med tanke på hur månaderna dessförinnan förflutit kom ju detta knappt ens som en överraskning. Men jag saknade dem.

Och annonsen gav resultat.

En läsare hörde av sig med ett tips som omedelbart väckte min nyfikenhet. Mannen ifråga hade under lördagen besökt Söderhamn för att veckohandla. Han hade då uppmärksammat den myckna affischeringen för Tony Martinsson Band vinterturné och anmärkt till sin fru;

- Jaha, det är dags igen.

Varpå hon replikerat;

- Det är väl för härligt ändå med folk som aldrig ger upp!

I och med att affischeringen var mer omfattande än vanligt (varav en del på synnerligen olämpliga platser såsom busskurar samt minst ett bankfönster) stannade de till för att titta lite närmare. Samtliga ansikten på bandbilden var bekanta, likaså namnen i uppräkningen av bandmedlemmar. Med två undantag. Dels hade Tony tydligen skaffat sig ny basist.

"And introducing, from Stockholm, Sweden; ElbasGurun!"

Dessutom fanns där ytterligare ett färskt ansikte.

- Det måste vara han assistenten.

"Acting as lyrical assistant to mr Andersson; Tore från Götet!"

Läsaren och hans fru enades om att det sannerligen var på tiden med lite nytt blod utsocknes ifrån i bandet och sedan tänkte de inte mer på saken. Förrän de alltså såg min annons.

Helt kort förhörde jag mig om hans minnesbilder.

- Säreget utseende? Det kan stämma.

- Visst var den kavajen brun.

De tycktes alltså befinna sig i Söderhamn. Jag kände både lättnad och oro. Lättnad över att ha lokaliserat dem, oro över vad detta skulle komma att innebära. Kunde det vara början till slutet?

Länge blev jag sittande innan jag på nytt gick halvtrappan upp för att prata med Kessler. Irriterad och upptagen viftade han först undan mig. Sedan lyssnade han.

- Du måste omedelbart åka dit.

- Självklart.

- Men först måste du bete dig som en reporter. Göra research.

- Jaha?

Han skrev ned ett telefonnummer och återgick omedelbart till sitt.