TIO
När jag kliver tillbaka in i hallen är det något som saknas. Ett ljud, ett flimmer, ett brummande i väggarna.
- Grabbar?
Jag prasslar med godsakerna och hoar lite.
- Vad gör ni?
- Ingenting.
De tittar fram ur köket med sina vänaste uppsyner.
- Välkommen hem T.O.
- Tack tack.
- Det känns underbart att se dig igen.
- Detsamma Tore, detsamma.
- Du kanske märker vad vi gjort?
- Gör du det?
Jag följer dem in i vardagsrummet, städat har de inte.
- Är teven trasig?
- Vi har stängt av den.
- Oj.
- Det vara bara att trycka på den grå knappen.
- Sen blev det helt tyst.
De ser på mig med en blandning av häpenhet och stolthet. Det här är stort.
- Starkt gjort grabbar.
- Man hör inte programmen längre.
- Vi missar allihop samtidigt.
- Utom det då som ni spelar in.
Jag pekar på videons röda rec-lampa.
- Precis, det kan vi se sen.
- Fast just nu missar vi det.
- Tevetåget rullar och vi står kvar på perrongen.
- Men det är lugnt.
- Hahaha.
- Vi kan hantera det.
Och just där hejdar de sig. Precis som det ska gå över styr stannar de upp och pressar fram sina väna leenden igen.
- Och vet du varför vi har gjort allt detta?
- Stängt av teven?
- Det är för din skull.
- Vi vill ge dig arbetsro.
De slänger sig ned i soffan och tindrar med ögonen.
- Sätt dig tillrätta i köket du bara.
- Så ett kreativt frö.
- Det är trots allt du som är Teveombudsmannen.
Jag nickar.
