Teveombudsmannen

Det är lång väg hem.

Strax före tre går Gert och jag. Han är en kraftfull man och nu tänker han korta min restid med minst en halvtimme. Vi forcerar en bred väg, stegar in i en helt ny stadsdel.

Lång dag.

Fem timmar tidigare följde jag Ellis upp i fyra trappor runt en innergård. På väg ut fick jag svårt med syret, tog spjärn mot en vägg. Såg honom småle och rätade ut.

Nu stannar jag för att köpa en tidning och hör Gert vråla utanför butiken. Kanske försöker han skynda på, kanske är han bara glad. Kanske blir de aldrig trötta.

I nästa korsning pekar han ut stationen och försvinner. Jag segar mig ensam upp för trapporna, hamnar bakom ett vindskydd.

Och så tåget igen.

Alla fält och småorter, stationerna vi stannar vid, de kändes märkvärdigare imorse. Jag tvinnar mina ben och försöker komma till ro, läser min Aftonbladet noggrannare än någonsin förut.

Tre minuter över fyra kliver jag ut på perrongen igen och börjar gå den sista biten hemåt.

Känns som lång väg.

Jättelång.

- Hallå?

Jag kliver in i hallen och hör teven.

- Är ni hemma?

- VAR SKULLE VI ANNARS VARA?

- Vi är hungriga TO.

Jag släpper ryggsäcken och lägger mig ner.

- TO?

- Ja?

- VAD BLIR DET FÖR MAT?

- Vet inte.

Jag drar en slängd jacka till mig och trycker in den under örat.  

- Sån pastasås med svamp vore gott.

- MED PASTA TILL.

- Kan vi få det?

- TO?

Men jag har redan släckt ögonen, hör allting som på lite större avstånd.

- Om ni lagar.

- Va?

- Om ni lagar det. Och handlar.

- Va?

- Ni hörde.

- Inte.

- Jo.

Och sedan tyst.

Allting ännu längre bort.

Jag vaknar av att de står i dörren och tittar.

- Sover du?

- Nej.

- Varför ligger du här då?

- Jag tar en paus.

- Paus?

- En kort paus på väg ut i köket, det är ingenting konstigt med det.

De verkar inte övertygade.

- Underligt, T.O.

- Ditt uppträdande.

- Under all kritik faktiskt.

- Dessutom ser du trött ut.

- Nästan sliten.

- Ingen fara grabbar.

Jag häver mig upp på armbågen.

- Men tack ändå för omtänksamheten.

- Det har inget samband med Posten då?

- Hur menar du nu Gurun?

Hans käkar rör sig, saxar i sidled. Jag höjer en hand.

- Grabbar?

- Mm.

- Ni skulle inte kunna fixa lite kaffe?

- Kaffe?

- Så kommer jag ut i köket om en stund.

Den tjocka tröjan är av nu, det känns bättre. Jag behöll den antagligen på för länge.

- Jag ska bara duscha av mig lite först.

- Duscha av vad då?

- Mig.

- MEN VAD ÄR DET DU HAR PÅ DIG?

- Lite smuts bara.

- Smuts?

- Vanlig smuts.

- Ingenting giftigt då?

- Det tror jag knappast.

De sitter uppstramade vid köksbordet, vitt ljus faller över deras armar. Tore tittar förväntansfullt upp.

- Ska det smaka med kaffe nu?

- Det ska det verkligen.

Han går bort till diskbänken och häller upp en mugg.

- Sätt dig du TO, jag fixar mjölken.

- Tack.

- För sitta vill du väl gärna?

- Visst.

Jag sjunker ner och tar emot min mugg.

- Känns det bra?

- Helt okej Tore.

- Att sitta menar jag.

- Jag förstår det, sluta tjata nu.

- Jag ville bara förvissa mig.

- Om att det är skönt att sitta?

- Efter en lång dag.

- Det är det.

Till en början provar vi konversation.

- Jahaja.

- Ja.

- Där ser man.

- På det viset?

- Joddu.

Sedan dricker vi vårt kaffe under tystnad.

Gurun tycks ha utvecklat ett plötsligt fågelintresse, snurrar runt så fort det kvittrar i träden. Tore kämpar med sina sockerbitar.

- Jävla oväsen.

- Lugn Gurun, jag kan dricka min sista kaffeslunk med sockerskärvor.

- Nog bäst det.

- Det duger gott åt mig.

- Gör det sannerligen.

Tore nickar instämmande, lägger omsorgsfullt undan skeden och reser sig för att ta hand om våra påtårar.

- Och mjölk i två koppar av tre.

- Jaja.

- Mjölk till två tredjedelar av församlingen!

Omständligt ställer han tillbaka förpackningen, stänger ljudlöst kylskåpsdörren.

- Var sak på sin plats!

Sedan upptäcker han en skvimp på diskbänken och sträcker sig efter trasan.

- Sätt dig ner nu.

- Ett ögonblick bara Gurun.

- SITT NER.

Så vi sitter, rullar våra påtårar och glor. Det är tyst bland träden men Gurun fortsätter sina utfall. Till sist sätter har Tore ändå något på hjärtat. Han sätter pekfingret i bordet och ritar en cirkel runt sim kopp.

- Undergången.

- Ja.

- Är vi på väg mot den?

- Det är alla Tore.

- Jo, men går det inte lite snabbare nu?

- Vi håller säkert ett jämnt och fint tempo.

Han andas ut och ler försiktigt.

- Det var en lättnad.

- Skönt för dig Tore.

- Och apropå det?.hur var det egentligen idag?

- Joddå.

Jag harklar mig.

- Intressant kan man väl säga.

Han skiner upp.

- Intressant? Men det låter ju jättebra!

- Visst, jag tror säkert att man kan vänja sig.

- Utvecklande?

- Va?

- Var det utvecklande också?

- Absolut, särskilt den fysiska delen.

- Vad härligt!

- Ja, det här kan säkert bli bra.

Han petar uppmuntrande Gurun i sidan.

- Hörde du?

- Käften Tore.

- Jasså det låter på det viset!

Tore tystnar och vänder sig tankfullt mot mig. Något händer i hans ansikte, nyanser skiftar. Kanske är det hoppfullhet.

- Hursomhelst börjar vi inte förrän på torsdag.

- Helt riktigt Tore.

- Och dit är det långt!

- Sex dagar.

- Kanske att den dagen aldrig ens kommer?

- Chansen finns.

- Vem vet vad jorden kan krocka med innan dess?

- Säkert något stort.

- Och kanske att växthuseffekten?

- Jag tror knappast det.

.