Teveombudsmannen

- Vakna grabbar.

Jag står i dörren till deras rum och ropar försiktigt.

- Vakna nu, jag har nånting på gång.

Vi har vilat några dagar, lagt tid mellan oss själva och tevearbetet. Tidigt i söndags morse smög jag ner och la spalterna på lådan. Sedan dess har ingen av oss sagt ett ord om dem.

- Grabbar?

- Du TO, det är tisdag.

- Vi jobbar inte idag.

- Det har ni inte gjort på ett bra tag.

- Och?

- Kom igen nu, klockan är halv elva.

- MEN GÅ OCH TITTA PÅ BÅTAR DÅ.

- Ja faktiskt, vi är upptagna.

- SCHAS.

Jag fräser till och lutar mig över dem.

- Jävla surgubbar.

- Huh?

- Upp med er nu, jag har en överraskning.

- Har tidningsgubbarna skickat fickpengar?

- Nej, det är ingenting sånt.

- Zzzzzz.

- Zzzzzz.

Jag låter dem ligga, går långsamt genom det stora rummet och ut på balkongen. Det är en fin förmiddag, en av de finaste sedan vi kom. Den grå himlen glider isär och jag vänder mig om.

- Vet ni var jag står nu?

Tydligen inte.

- VET NI VAR JAG STÅR NU?

- Sluta vråla, vi har öron.

- Två stycken.

- Var.

- Ett på varje sida.

- Var är jag då?

- Bakom kylskåpet?

- Ute på balkongen.

- Där ser man, hoppas att du trivs.

På sätt och vis är det svala intresset begripligt.

- Kom hit ska ni få se något.

- Vaddå?

- En bil.

- Har jag redan sett en.

- Jag med.

- Men det är vår bil.

- VA?

- VA?

Det fräser till i hallgolvet och de står på varsin sida om mig.

- Är det sant?

- Nej, faktiskt inte riktigt. Men just idag är den vår.

De sveper längs gatan med örnblickarna.

- Det är rätt många bilar här.

- Ja, vilken menar du egentligen?

- Den.

De lutar sig ut och följer mitt finger.

- Den?

Tore pekar på ett silvergrått monster som kommer glidande nedifrån parken.

- Larva dig inte.

- Den då?

- Nej Tore, vår bil rör sig överhuvudtaget inte.

- RÖR den sig inte?

Jag förklarar att den i och med att jag parkerat står stilla.

- Helt stilla?

- Jag hoppas det, titta där nere nu.

De tittar.

- Precis bakom den vita.

- Ah.

Nu ser de.

- Men TO, det var ju inte illa alls!

- Ska vi åka i den?

- Jajjemen, ser ni vad det är för sorts bil?

- En röd.

Tore nickar.

- Ja det var enkelt, en sån bil tar man inte miste på. Den är helt klart röd.

- Ni kan ni.

Jag ger dem ett uppmuntrande leende.

- Om vi fixar lite frukost först kan vi kila ner och kika på den sen.

Men mycket till ätande blir det inte. De är rastlösa, trampar fram och tillbaka över köksgolvet. Mackorna jag rostar blir kvar i brödrosten och så fort jag fått ner dem båda på stolarna studsar de tillbaka upp. Det slutar med att vi dricker vårt kaffe stående vid diskbänken.

- Det går bra så här också.

- Visst Gurun.

Jag hämtar askfatet och bjuder dem på varsin cigarett. De får fyr på ett omständligt vis och börjar omedelbart njuta.

- Ah.

- Ah.

Men riktigt rofyllt hinner det inte bli. De suger i sig sina stumpar på någon minut och börjar omedelbart steppa igen.

- Hur går det Tore?

- Tack bra.

- Är du orolig?

- Bara en sak jag funderade på.

- Ja?

- Det är inte helt säkert att jag kan köra idag.

Gurun förklarar att det kan bli svårt även för honom.

- Vi är helt enkelt inte upplagda för att ta en styrning.

Jag nickar och säger att det säkert ska gå bra ändå.

- Ska vi kila ner då?

De är ute ur lägenheten innan jag hunnit ställa ifrån mig min mugg.

- Vad fin den är.

Tore går ett varv och stryker lacken med fingertopparna.

- Det är nästan så att man kan spegla sig i den.

- Det är en Ford, Tore.

- Ante mig nästan.

- En Ford Mondeo.

- Oj oj oj.

- Tillverkad samma år som Copland.

- Med Stallone och Keitel?

Jag nickar.

- EN NITTIOSEXA.

Det är Gurun som står kvar borta vid porten och hojtar.

- Ja precis, ska du inte komma hit och titta?

- Går den fort?

Han rör sig tveksamt mot oss.

- Det gör den säkert Gurun, men jag tänker hålla alla hastighetsbegränsningar.

- Jasså.

Jag låser upp och kliver in, de sätter sig bredvid varandra i baksätet.

- Ska du starta nu?

- Alldeles strax.

Jag stoppar in radion och skruvar mig tillrätta. Kollar backspeglarna och vrider om nyckeln.

- Kör vi nu?

- Inte riktigt än.

Jag kastar en blick på dem i backspegeln, kollar trafiken och gör en elegant u-sväng ut på den motsatta körbanan.

- IIIIIIIIIIIIIIIIIII.

Jag viker in till kanten och stannar.

- Vad är det nu då?

- Ingenting.

- Det blir svårt att köra om du ska sitta i baksätet och yla.

- Det ska jag inte.

- Bra.

Jag låter ett par bilar passera innan jag svänger ut på nytt och lugnt kör ned mot havet. Vi glider genom en korsning och förbi en trång passage invid ett gatukök. Jag pekar ut stans internetcafé och sedan stannar jag för trafik nere vid Österleden. Gurun kliver ur.

- Vad gör?

Jag trycker ner rutan och sticker ut huvudet.

- Kom och sätt dig igen, vad är det för fel?

- Inget alls.

Han står redan på trottoaren mittemot.

- Det var härligt med en biltur.

- Tvåhundra meter Gurun.

- Jag föredrar lite kortare utflykter.

Han tittar ned i backen.

- Det går lätt slentrian i allt bilåkande.

Sedan vänder han tvärt och går sin väg.

- Gurun.

Han skyndar på stegen.

- Jag svänger runt och plockar upp dig.

- Nu hör jag inte vad du säger TO.

- VI SKA TILL HAVET

- Jag hör faktiskt inte alls men det är säkert väldigt intressant.

Jag suckar och låter honom gå. Vi rullar någon meter ut i korsningen. När det är fritt fram tar jag fart och svänger vänster ut mot Österlen.