Teveombudsmannen

- Ystad?

- YSTAD?

En förvirrad och en fullständigt ursinnig.

- Ystad?

- MENAR DU YSTAD?

- Ja just det, Ystad.

Det här kan säkert bli tjatigt.

- Menar han att vi ska arbeta i Ystad?

- MENAR DU ATT VI SKA ARBETA I YSTAD?

- Ja, det låter väl trevligt?

- Nä.

- Men jag kanske kan få förklara ändå?

- Nä.

- Jo Gurun.

Tore lägger vänligt en hand på hans arm.

- Ge TO chansen nu..

- Nej.

De blänger på varandra Gurun ser för ett ögonblick ut att vara på väg att resa sig. Så fnyser han till och vänder sig tvärt mot mig.

- Om du tar det väldigt kort.

- Tack.

- As-kort.

- Visst, det är ingen lång historia.

Jag flyttar undan kaffemuggen, drar ett djupt andetag.

- Som sagt har jag saknat vårt arbete.

- Och allmänheten oss.

- Säkert.

- Den tevetittande allmänheten.

- Jag förstår det, sluta avbryta nu.

- Så att du kan fortsätta?

Jag nickar otåligt.

- Det enklaste hade förstås varit att ringa upp Odenplan och be om att få börja igen, få tillbaka vårt gamla kontor.

- Avdelning.

- Precis, få tillbaka vår gamla avdelning. Men det kändes inte rätt. För visst är vi är värda en större utmaning än så?

I ögonvrån ser jag Tore nicka tankfullt.

- Och det fanns ju faktiskt en anledning till att vi lämnade Odenplan för terminalen. Vi var less.

- Utbrända.

- Va?

- Vi var utbrända.

- Jaha, ja det kanske man kan säga.

Utbrända? Jag samlar tankarna.

- Så istället tog jag alltså kontakt med några av de större tidningarna söderut.

- Varför inte norrut?

- Av flera skäl.

- Som?

- Närheten till kontinenten.

- Jasså.

- Och därnere, lite närmare kontinenten, var Ystad Allehanda den tidning som visade störst intresse.

- Fast intresserade var de alltihop?

- Självklart Gurun.

- Men i Ystad var de allra mest intresserade?

- Så kan man uttrycka det.

Han nickar nöjt.

- Fast det går ändå inte.

- Inte?

- De är väl skåningar?

- Det är rätt vanligt i just Skåne.

- Då så.

Han lägger armarna i kors och lutar sig tillbaka, övertygad om att det hela är avklarat nu. Sitter så en stund innan han spritter till.

- RÖYJVAR DU MED RÄIVEN?

- Va?

- Det är skånska.

- Jaha.

- Du då Tore?

Jag fäster blicken på honom och ler vänligt.

- Vad tycker du?

Han ger Gurun en snabb blick, verkar inte helt bekväm.

- Ja?

- Kläm fram det du.

- Jag tycker nog att det verkar tänkvärt.

- Det gör du?

- Ja, speciellt det du nämner om kontinenten.

- Jag tänkte att det skulle falla dig i smaken.

- Även om jag hellre sett att vi valt Las Vegas.

- Las Vegas?

- hahaha.

- Sluta Gurun.

- hahaha.

- Sluta nu så får vi höra hur Tore menar.

- hahaha.

- Hur menar du Tore?

- Ja, jag hyser ju en stor fascination för Las Vegas.

- Jaha?

- Det är som en symbol för så många saker.

Jag nickar uppmuntrande.

- För västerlandet kan man väl säga.

- Ja?

- Och för spel och dobbel.

- Aha?

- Och samtidigt är jag inte alls säker på att det verkligen är kvalitetsteve som dominerar där.

- Inte?

- Nej, och där menar jag att vi skulle kunna gå in och spela en viktig roll.

- Det är säkert möjligt.

- ooooo.

Jag vänder mig mot Gurun.

- Och vad håller du på med?

Han har stoppat upp ett hallon i ena näsborren och lagt pekfingrarna bakom öronen. Nu vippar hans huvud från sida till sida.

- HAHAHA.

- Varför skrattar han hela tiden?

- Jag vet inte Tore.

- MEN SÄG ÅT HAN DÅ.

- Okej grabbar, nu tar vi paus. Ner i porten och hämta lite luft så fortsätter vi om tio minuter. Och skölj gärna ur näsan på väg ut.

- Tore, jag tror säkert att Las Vegas vore en utmaning för oss.

Han skiner upp.

- Men kanske ändå att vi borde börja på lite närmare håll?

- Jaha.

- Och då tänker jag Ystad.

- Du sa det.

Han sjunker ihop och suckar ljudligt.

- Du sa faktiskt det, det gjorde du.

Men den friska luften har ändå gjort dem gott. Tores fixering vid livet i Nevada ger vika och Gurun styr upp sitt kroppsspråk. Så fort jag serverat mer kaffe greppar de som på given signal sina muggar, sjunker tillbaka i soffan och slappnar faktiskt av. På vårt vis är vi kanske lyckliga.

Sedan lägger jag märke till att Tore granskar mig.

- Vad är det nu då?

- Jag tänkte på en sak nere i gruset.

Han fnissar till.

- Vilka de andra sakerna var.

Vad menar han nu?

- De andra skälen till att du ville söderut.

- Ah?.

- Höll du på att glömma det?

- Nej då.

Så jag berättar för dem om Pia. Fullständigt uppriktigt förklarar jag att hon och jag inte längre kan bo på olika orter. Det går inte, det är tre månader sedan vi träffades första gången och nu orkar vi inte längre.

- Nehej?

Jag berättar om sonen, hennes arbete på gruppbostaden, deras lägenhet och den lediga fyran precis intill biblioteket. Jag försöker ge bakgrunden till Ystads stolta handbollstraditioner och förklarar att det här är allvar för henne och mig. Vare sig de följer med eller inte lär jag försvinna söderut.

- Oj.

Kanske att jag skärpt tonfallet något.

- Så det var det andra skälet?

- Ja.

- Som en kärleksgrej?

Jag nickar.

- Love love liksom?

- Ungefär.

- Går hon av för hackor?

- Gör hon det?

Jag skakar på huvudet och reser mig, förklarar att de får klara sig själva en stund. Medan de påbörjar bearbetandet går jag in på toaletten och låser om mig. De såg ut att behöva tid. Jag kissar och spolar i kranarna, lyfter på en tvål och skrubbar mycket noggrant bort en fläckarna i emaljen.

- En rent hypotetisk fråga.

Så fort jag satt mig lutar sig Gurun fram.

- Om vi nu skulle åka, hur skulle vi då åka?

Jag tvekar.

- Det finns ett flertal möjliga alternativ.

- Vilka då?

- Tåg och flyg.

- FLYG?

- Inte det?

- Nej.

- Tåg är kanske smidigast.

- TÅG?

- Sluta nu, på något sätt måste man förflytta sig.

- Cykel?

- Det är för långt.

- Beror på hur pass bråttom man har.

- I just det här fallet har även avståndet viss betydelse.

- Hur långt är det då?

- Sextiofem-sjuttio.

- Meter?

- Mil.

Han kniper ihop ögonen och spänner halsen hårt så att hakan skjuts fram. Det här är ytterligare information som måste bearbetas, ännu en skakande nyhet. Kanske håller det helt enkelt på att bli för mycket.

- Och du sa tåg?

Jag nickar.

- På räls?

- Förmodligen.

- Ja herregud.

Han lutar sig fram och lägger huvudet i händerna. Låter händerna glida upp mot öronen och börjar vagga, eller kanske rulla, huvudet från sida till sida.

- Det var rallare som la rälsen i marken för hundratals år sedan.

Rullningarna ökar i kraft, blir ryckiga och ser inte längre behagliga ut.

- Men vart tog de vägen sen?

- Jag vet inte Gurun.

Hans blick är underligt tom, tycks ha svårt att få fäste. Jag antar att han skulle behöva återvinna kontroll, på nytt känna att de är han som styr. Kanske få lite utlopp för sin list.

- Är de stendöda nu?

- Så kan det vara Gurun, men de lämnade i alla fall en massa räls efter sig.

Jag vänder mig mot Tore och tecknar att det är dags för ett toalettbesök. Han flyger omedelbart upp.

- Jag är kissnödig!

- Bra Tore.

- Och här finns säkert en underbar toalett!

Jag hyssjar och viftar ut mot hallen.

- Du vet var den ligger.

- Jasså den är kvar på samma ställe!

- Mer eller mindre.

Han struttar iväg och jag blinkar i samförstånd mot Gurun.

- Apropå Las Vegas?

- Ja?

- Jag tror att jag skulle behöva din hjälp med Tore.

Tore tar god tid på sig. När han till sist gläntar på dörren och sticker ut huvudet är Gurun och jag fullkomligt överens.

- Och vilket fräscht badrum! Kom får du se Gurun.

- Sen.

- Nej kom nu, härinne är det någon som gjort ett underbart städjobb!

- Håll käften Tore.

- Men varför säger du så? Kom och ta en titt istället!

- DET VAR DÅ SJÄLV?

Jag trycker tillbaka Gurun i soffan och ber Tore komma in och sätta sig.

- Jag har en sak jag vill prata om.

- En till?

Han kommer lommande och sjunker ner med en stukad min.

- Ska vi ha hund också?

- Inte alls, det gäller Las Vegas.

- Jaha?

- Jag tror faktiskt att det är lite av Las Vegas över Ystad.

- Tror du det?

- Jag är nästan helt säker.

Jag sneglar åt sidan.

- Eller vad tror du Gurun?

- Ereväl.

- Gurun?

- Det är skitlikt.

Han byter skepnad, vräker sig plötsligt fram med all sin lömskhet.

- Enligt de informationer jag har är det mer eller mindre en kopia av en viss amerikansk casinostad.

- Nämen!

Tore tror inte sina öron.

- Joddu Tore, med undantag då för mängden skåningar.

- Det förstås!

- Men annars lär det vara mest öken, spelhålor och feta neonskyltar. Och det är ju väl känt att staden historiskt sett stått under den skånska maffians kontroll.

- Säger du det!

- Ja, men delvis har utvecklingen varit en annan under det senaste decenniet. Mer och mer har inriktats på att tillgodose behoven även hos andra besökare än just spelarna.

- Men visst finns där gamblers fortfarande?

- Självklart, Ystad är platsen där dollar byter ägare snabbare än någon annanstans i hela Europa.

- Det måste jag se!

- Du kommer att få se, Tore.

Gurun ger mig en snabb blick.

- När vi väl är på plats ska jag visa dig både stadens baksidor och pråligaste fasader.

Tore stirrar på honom med vidöppen mun.

- Menar du att vi verkligen ska åka?

Gurun nickar.

- Det här vill jag inte att du ska missa.

- Ja!

Tore skjuter upp som en pil och sträcker armarna över huvudet.

- Tack!

- Tack själv Tore, utan dig skulle det inte bli samma resa.

-