Teveombudsmannen

Efter femhundra meter tar jag höger och höger igen in på en mack. Jag stannar vid den yttre raden pumpar.

- Vad ska vi göra nu?

- Tanka.

- Oj.

- Och så tänkte jag att du kunde flytta fram i framsätet.

- Jag?

- Ja, det är väl lika bra nu när det bara är vi två.

- Jaha.

Han verkar tveksam.

- Men Tore, vi behöver inte säga något till Gurun.

- Det är nog bäst.

Jag plockar fram en hundring och ber honom fixa lite matsäck medan jag fifflar med bensinen.

- Och du.

- Ja?

- Helst inte chips och läsk, jag är lite less på det.

- Jag med faktiskt.

Vi flinar mot varandra och han hoppar iväg mellan pumparna.

Vi kör en evighetslång raksträcka bort från Ystad, gles skog på båda sidor och jag sneglar mot avtagsvägarna. Därinne bland träden finns sommarstugor, jag har sett dem. Somliga blygsamma och andra fullständigt vansinniga.

- Här nere till höger ligger havet, Tore.

Han spanar intensivt.

- Det sägs att stränderna är underbara. Hit kommer turister för att bada och campa.

- Campa?

- Se själv.

Vi passerar de övertäckta trafikljusen i en korsning. Till vänster en övergiven campingplats och till höger en väg ned mot stängda kiosker och en minigolfbana.

- Om ett halvår kommer här vara fullt av människor.

- Men om man till exempel redan har en lägenhet?

- Så behöver man inte åka ut hit och sätta upp tält. Det har du helt rätt i.

Han nickar tankfullt.

Jag bromsar mig igenom det första lilla samhället, ökar farten igen och plötsligt tar träden slut.

- Oj.

- Håll i dig nu.

- SKÅNE RACING.

- Ja jävlar.

Det är öppna landskap, jag sveper genom en lång mjuk vänsterkurva och missar att ta höger i en korsning.

- Oj, där skulle vi kanske svängt.

- KÖR PÅ.

- Visst.

Jag gasar vidare och kastar en blick på honom.

- Du, hur är det egentligen?

- BRÄNN PÅ NU BARA.

Så jag gör som han säger, håller farten uppe och följer koncentrerat med i landskapet. Det är böljande fält bort mot kullarna i horisonten, små utspridda klungor av hus. Jag vänder mig mot honom.

- Det här himlavalvet, Tore.

- Uh?

- Man känner sig liten under det.

Men han tycks inte höra, är fullt upptagen med att ideligen vända sig om. Kanske har han fått syn på ännu en campingplats. Jag låter honom vara, sjunker lugnt in i körandet.

- Glemmingebro.

- Va?

- Nu kommer vi till Glemmingebro.

- Är det en ort?

- Det verkar så.

Vi smyger in mellan de gamla stenhusen.

- MACK.

- Va?

- VÄNSTER HÄR.

Jag bromsar och blir stående mitt i vägen.

- Där.

Han pekar på en grusgård invid ett trähus.

- Ska vi in dit?

- JA.

Jag blinkar vänster, rullar över och stannar.

- Ser du nu?

- Ja jäklar.

Trähuset är en liten butik och här på baksidan av detstår två risiga pumpar.

- Jag såg skylten.

Nu ser jag den också, ?Bilisten? i blå text på vit botten..

- Så vi ska tanka igen?

Han nickar.

- Den som inte tankar här är en idiot.

Jag hjälper honom att lirka in hundringen och sedan är det han som alldeles på egen hand håller slangen medan de nio litrarna rinner ned i tanken.

Vi lyssnar på fåglarna och ljudet av hur vi själva trampar runt i gruset. På andra sidan en höstrisig häck finns en trädgård full av leksaker.

- Du Tore.

- Ja?

- Nu är vi på landet va?

- Ja, nu är vi i naturen.

- Fel håll.

Jag förklarar att jag vill köra tillbaka en bit och ta vägen vi missade ned mot havet.

- FEL HÅLL.

Jag rycker på axlarna och kör vidare. Efter ett par kilometer börjar han greppa efter något att hålla sig i. Ansiktet skiftar färg igen, vitnar i strimmor längs käkarna.

- Berätta nu vad det är.

- Ser du inte?

- Nej.

På vänster sida en bit fram ligger Kabusa Konsthall, det är troligen inte den som skrämmer honom.

- Djuren.

Jag koncentrerar mig verkligen.

- Vad är det för djur du ser Tore?

- Där.

På en åker femhundra meter fram står ett dussin bruna kor och hänger.

- De tittar på oss.

- Tror jag väl inte.

Jo kanske ändå, slött glor de åt alla möjliga håll och en av dem ser faktiskt ut att följa oss med blicken.

- TITTA PÅ DEN JÄVELN DÅ.

- Tror du han ser att det är du i bilen?

Han böjer sig fram och lutar förtvivlad huvudet i händerna.

- Man vet aldrig med rovdjur.

Korsningen känns farlig. Jag tar den i lite för hög fart och tutar åt korna som står precis nedanför vägen.

- Lägg av.

- Men Tore, visst har du sett kor på teve?

- Nån gång kanske.

- Då vet du att de inte är några vidare köttätare?

- Nja?

- På sin höjd kanske en fluga slinker ner.

Det tycks inte bita. Han vänder sig och fortsätter stirra efter djuren vi snart ska förlora ur sikte. Jag trycker till honom med armbågen och pekar längre fram på höger sida.

- Där har du en storfamilj till.

- Mmm.

- Nog verkar de trevliga?

- Ganska, jag undrar om de inte idisslar.

- Det är möjligt.

- Gräset ska idisslas och sedan ska det ner i alla magarna.

- Det ska det.

- Jag tror det är?kanske fyra magar.

- Eller ännu fler, uppemot nio tror jag.

- Oj.

- Ja, vad kan man säga?

- Det är som ett naturens under.

- Verkligen Tore, ska vi stanna och hälsa på dem?

- Nej.

Vi fortsätter genom det stora landskapet. Precis utom synhåll på höger sida finns hela tiden havet. Jag sneglar åt det hållet, letar med blicken. Och sedan mitt framför en villa drabbas jag av en insikt. Den är mycket obehaglig.

- Tror du att Gurun hade dörrnyckeln med sig?

- Antagligen inte.

- Han brukar väl sällan ha det?

- Aldrig.

Vi tystnar, sitter blick stilla i den framåtrusande bilen. Allting därute ter sig plötsligt lite annorlunda. Träd med nerver och brevlådorna som troligen kan känna styng av oro. Det är ju fan också. Ett par minuter och sedan pratar Tore med mig.

- Går den här bilen att vända?

Jag rycker till i ratten och säger att de flesta bilar har den funktionen.

- Och du har nog rätt i att vi borde korta utflykten lite.

- Jo.

- Men havet måste vi ner till.

- En kort stund.

- Visst, bara en kort stund.

Jag struntar i avfarten till Kåseberga, pekar bara snabbt och säger att därnere i hamnen kan vi äta strömmingsburgare någon gång. När Gurun är med.

- Men var ska vi nu?

- En liten bit till.

- Hur långt?

- En halvmil kanske.

Men riktigt så långt kommer vi inte. Några krön till och sedan hör jag Tore spärra upp ögonen.

- DIN X.

- Jag ser.

- MEN DET FINNS VÄL INGA DIN X-MACKAR NUFÖRTIDEN?

- En har de tydligen.

Jag vikar av, Tore kliver ur och ser upp mot den brandgula skylten. Vi tankar snabbt och kör vidare.

- Din X.

- Ja.

- De är makalösa skåningarna.

- Vilket ställe vi hamnat på va?

Sedan kommer äntligen avtagsvägen. Jag tar höger och dämpar farten, rullar lugnt bort från den stora vägen. Här är kullarna och de små fälten med halvhögt gräs, det skogliknande som kommer tätt inpå. Och så plötsligt en brant backe. Jag växlar ned och tar fart.

- Det här går bra.

Upp över krönet och Tore drar efter andan. Vi rullar lika brant ned mot Löderups Strandbad.

- Herrejävlar.

Om somrarna måste här vara proppat med folk. Jag parkerar i gruset intill en bommad glasskiosk och han studsar ut.

- DET ÄR JU HELT VILT.

Han stampar i backen och gestikulerar. Pekar vansinnigt ut mot havet och skriker att jag ska följa honom. Så vi tar fart rätt in i vinden. Han tänjer ut och behåller sitt försprång, vi klipper en bod med havsbadsinformation på varsin sida.

- JÄVLA STORM.

Vi är ute i sanden, jag rusar som en tok.

- HALLELULJAH.

- Va?

Jag saktar ner. Han har stannat fem meter från vattenbrynet med armarna lyfta i någon slags hälsning.

- DU OCH JAG ÖSTERSJÖN.

Ja det är rätt häftigt. En liten badvik inramad av två väggar klippor och en jättevägg kokande hav.

- Jag är så lycklig.

Han vaggar från fot till fot med händerna kvar i luften.

- Det här är min största naturupplevelse.

Antagligen med bensinpumparna på andra plats.

- Jag lämnar aldrig den här platsen.

Han vinkar att jag ska komma fram bredvid honom. Långsamt joggar jag de sista metrarna genom sanden. Och sedan står vi bara där.

- Här blir vi kvar!

Men efter en stund är vi ändå hungriga och går för att hämta matsäcken i bilen. Han har köpt varsin Pucko och två trekantiga sandwichpaket med tonfisk och kyckling.

- Perfekt Tore.

Vi sätter oss på en stor sten i utkanten av stranden och äter så långsamt vi kan. Jag säger att det är rätt skön känsla att nästan ingen vet var vi är.

- Vid havet?

- Eller ens i Skåne.

Han nickar frånvarande, ser upp mot det mörka huset i sluttningen. Jag petar honom på axeln.

- Tycker du inte?

- Jo.

- Risken att få oväntade besök?

Jag ler.

- Den är ju inte direkt överhängande.

- Nä

Jag bjuder honom på ännu en tisdagscigarett. När det till sist börjar svida i ögonen av vind och salt och rök reser vi oss och går tillbaka mot bilen.

Vi säger inte mycket förrän i korsningen där jag missat att göra en sväng nästan två timmar tidigare. Rakt fram har korna blivit fler, kanske hundra stycken. Jag stannar på en busshållplats och stänger motorn.

- Ser du?

Han nickar.

- Det är som om en flock flyttkor landat för en paus på väg söderut.

- Hm.

- Eller en koarmé som befäst en strategisk kulle.

- The Cows.

- Står där och markerar att Skåne är ockuperat.

- The Cows.

- Ja, du sa det.

Han ber mig vara tyst och låta bli bilnyckeln.

- Jag ska tänka.

Hans ögon smalnar och för en kort stund är han på helt annat håll. Jag väntar, vandrar med blicken över landskapet, himlen och instrumentbrädan. Han säger att han fått en underbar idé.

- Vad härligt.

- Det gäller en film.

- Spännande.

- Med kor.

- Ja?

- Det görs alldeles för få sådana.

- Kofilmer? Har du helt rätt i.

- Och vem är mannen att ändra på en sådan sak?

- Det måste vara du, Tore. Hur har du tänkt gå tillväga?

- Vi får väl se?

Han blinkar mot mig i samförstånd och vänder blicken mot kullarna.  

- Jag har en del idéer att jobba vidare på.

- Tror jag säkert, vilken genre hade du tänkt? Romantisk komedi?

- Rysare.

- Ja naturligtvis.