Teveombudsmannen

- Hallå grabbar.

- Hej.

- Hej.

De står ute i trapphuset och trampar.

- Kul att se er igen.

- Dig också!

Tores leende är verkligen brett. Det är på gränsen till otäckt.

- Det här känns som en utmaning!

- Gör det verkligen Tore.

- En underbar utmaning, jag tycker att det lovar gott!

- Absolut, men stå inte därute. Kom in nu.

Jag stänger dörren om dem och buffar till Gurun på axeln.

- Och hur är det med dig idag?

- Vafan gör du?

- Jag bara undrade hur det är.

- ASDÅLIGT.

- Tung dag på touren?

- Vafan tror du? De tappade en och arton på lagtempot.

- Okej, men ta av er nu.

- DEN HÄR TAR JAG ALDRIG AV.

- Nej, det verkar dumt. Jag tänkte på cykelskorna.

Telekom-stallets trikådräkt ska han nog behålla på.

- Den ska sitta så här tajt.

- Om du säger det så.

Han spänner blicken i mig.

- Harru saft?

- Klart jag har saft.

- Var då?

Han sparkar av sig skorna och ser sig misstänksamt omkring.

- Inte här Gurun, i kylskåpet.

- Jordgubb?

- Självklart.

- Ingen jävla blandsaft?

- Absolut inte.

- Kan man lita på det den här gången då?

Jag nickar och ler. Det syns verkligen att de ansträngt sig. Tore har plockat fram den bruna kavajen och Gurun har en slags scarf om halsen.

- Fan grabbar, det är verkligen härligt att se er igen.

Ja, det är det faktiskt. Och jag har ägnat förmiddagen åt att förbereda. Handlat lite godsaker, fått undan en del skräp och plockat fram annat jag vet att de uppskattar.

- Och ni är er verkligen lika, snygg scarf också Gurun.

- Slips.

- Precis, snygg slips.

Det känns underligt att jag klarat mig utan dem i nästan tre och ett halvt år.

Jag visar dem in till soffan och går själv ut i köket för att göra i ordning en bricka med jordgubbssaft från BOB, kanelbullar, några nävar Japp, tre fat vaniljglass och en skål halvtinade hallon. Minutiöst noggrant brygger jag en kanna Lindvalls. Utifrån det stora rummet hör jag dem tissla och tassla.

- Vad säger ni nu då?

Jag svänger stolt om hörnet med den fullastade brickan i famnen.

- Jag har inte sagt något.

- Inte jag heller.

- Om brickan menar jag.

- Den är fin.

- Sådana röda blommor gör sig jättebra mot dina tapeter.

- Var har du köpt den?

Guruns nyfikenhet är väldigt intensiv, jag får en känsla av obehag. Antagligen är det Tore som påtalat vikten av en god attityd. Jag häller upp varsitt glas saft och gör en gest mot brickan.

- Ta för er nu.

Gurun stirrar på mig.

- Men säg då.

- Vad?

- Vart du har köpt den, är du dum i huvet eller?

- På B&W.

- Bra köp.

- Tack, men du behöver inte överdriva. Varken ditt brickintresse eller någonting annat.

Han blänger surt. Jag vänder mig mot Tore.

- Eller vad säger du?

Han nickar tankfullt..

- Du har nog rätt, överdriven inställsamhet går lätt ut över trovärdigheten. Ett korrekt uppträdande i kombination med ett vänligt intresse däremot kan lägga en god grund för ett framtida samarbete. Vi diskuterade faktiskt just den saken igår.

- Det gjorde ni?

- En lagom dos artighet är alltid den rätta!

- Vi kan försöka vara oss själva bara.

Jag gör en ny gest mot brickan och den här gången förser de sig verkligen.

Vi arbetar oss lugnt igenom faten och den första termosen Lindvalls. Med jämna mellanrum lutar de sig tillbaka i soffan och ser ut över min lägenhet. Mycket lär kännas bekant. Det spräckliga draperiet framför sovalkoven, kartan över Chiloé och de lutande växterna i det inre hörnet. Till sist upptäcker de även pyntet jag ägnat en del av förmiddagen åt. Tore blinkar gillande mot Gurun.

- Lite ris är alltid snyggt.

- Ja, det kan man aldrig få för mycket av.

- Det blir som en speciell stämning av ris.

- Lite av påsk över det.

- Påskris.

- Ja precis.

- Det är en underbar högtid.

- Påsken?

- Ja.

- Verkligen.

De nickar vänligt mot varandra och Tore ger mig en snabb blick för att försäkra sig om att de inte gått över gränsen. Jag pumpar igång termos nummer två och frågar hur de haft det sedan sist.

- Tipptopp sörru.

Gurun slår ut med armarna.

- Verkligen tipptopp.

- Och vad har ni pysslat med?

- Både det ena och det andra.

- Ja?

- Inte minst har det blivit en del Tour de France.

- Du nämnde det.

- Sedan har jag även provat mig fram en del inom arbetslivet.

Jag nickar intresserat.

- På arbetsmarknaden.

- Jag förstår det.

- När Videohörnan ringer är det bara att inställa sig.

- Självklart.

- Samma sak med Haninge Kommun, saknas det folk i hemtjänsten ställer jag upp.

- Gör du helt rätt i.

- Och så brukar jag sitta två-tre kvällar i veckan på en telemarketingfirma vid Medborgarplatsen.

- Ja jäklar vad du hinner med.

Jag är uppriktigt imponerad.

- Men inget postarbete?

- Kul TO, skitkul.

Nej det där gick inte alls hem, han pyser ut luft och sjunker ihop. Jag vänder mig istället mot Tore. Inte oväntat skiner han upp å det grövsta när jag frågar.

- Ja det ska du får höra!

Han lägger handflatorna mot låren och fäller överkroppen framåt.

- Jag har gått på folkhögskola!

- Oj.

- Ett år i Arvidsjaur och ett i Tidaholm.

- Kul, vad läste du?

- I Arvidsjaur gick jag en allmän linje.

- Och i Tidaholm?

- Keramik.

- Va?

- Keramik, man arbetar mycket inriktat på lera.

- Jag vet det. Hur fan kom du in där?

- Tack vare mina arbetsprover förstås!

Som den självklaraste sak i världen.

- Dina arbetsprover i lera?

- Ja just det! Hur skulle det annars ha gått till!

- Ingen aning.

Jag skakar på huvudet, det här kom väldigt plötsligt.  

- Är du fortfarande igång?

- Inte direkt, det känns som en passerad period av mitt liv. Numer prioriterar även jag yrkeslivet.

- Telemarketing?

- Fyra-fem kvällar i veckan. Dessutom hoppar jag in på Videohörnan de kvällar inte Gurun kan hoppa in.

Det känns tryggare. Hemtjänsten tycks han dock ha avstått.

- Du drejade också?

- Javisst!

- Men än har du inte börjat vinterbada?

Han stirrar på mig, fullständigt förbluffad. Vad är det nu jag pratar om?

- Men varför i jösse namn skulle jag det!

- Det var bara en fråga Tore.

Vi dricker vårt kaffe under tystnad. För mitt inre ser jag Tore vid en drejskiva, omgiven av entusiastiska kamrater. Hanterande ugnen, experimenterande med glasyren, kanske visade han upp krukor på klassens gemensamma avslutningsutställning också? Satt uppe sent och drömde om keramikerkvinnor och en egen verkstad på de bohuslänska klipphällarna.  

- Sedan ni försvann har jag ju jobbat kvar.

De rycker till.

- Och som ni vet trivdes jag ganska bra. Det finns värre arbetsplatser.

Gurun blänger.

- Jodå Gurun, det gör det visst. Inte minst i ett globalt perspektiv.

- Somna.

- Även om du naturligtvis har rätt i att mornarna blir tidiga. Men nu är i alla fall min tid på terminalen snart slut.

- Slut?

- Jepp.

Jag skruvar lite på mig.

- När man har gjort en sak tillräckligt länge måste man byta.

- Måste man?

- Jag tror det.

- Lång då?

- Va?

Tore ser nyfiket på mig.

- Hur lång tid måste det gå innan man byter?

- Jag vet inte. Det hör inte hit.

- Men frågeställningen är intressant!

- Det är möjligt. Sluta nu.

Jag börjar redan tappa tråden.

- Det finns något jag saknat de här poståren.

- Vad?

- Teve.

Gurun rynkar pannan.

- Ville du ha teven med till Posten? Det låter inte riktigt likt dig.

Det här bekymrar honom.

- Kunde du inte ha nöjt dig med eftermiddagar och kvällar?

- Gurun.

- Mm?

- Det är vårt tevearbete jag pratar om.

Jag lutar mig fram.

- Och vad jag vill veta är om ni kan tänka er att ta upp den igen

- Ta upp?

- Tevetråden.

- Ah.

De ser på mig med mycket allvarliga ögon.

- Jag undrar alltså om ni kan tänka er att börja med spaltproduktion igen.

- Mm.

- För vad vi i så fall måste diskutera är hur det ska gå till.

- Hur det ska gå till?