Teveombudsmannen

- Tror du att de har halsdukar?

- Jag vet inte, jag har aldrig varit där.

- Hårband då?

- Hårband?

- Ja, såna här.

Han drar sig i pannan. Visar.

- Har du tänkt köpa ett sånt?

- Absolut inte.

- Du bara undrar?

- Försöker bilda mig en uppfattning.

Vi vandrar långsamt en av cykelvägarna bort mot Österportshallen. Klockan är sex och det är en timme till match. Jag har haft annat i tankarna men det sjunker undan nu.

- Loafers då?

- Loafers?

Han studsar vid sidan om mig och viftar med fötterna.

- Ja loafers, tror du att de har det?

Vi är alla tre uppfyllda av att vara så nära vår första handbollsmatch.

- IFK Ystad-loafers? Det känns tveksamt.

- Synd.

- Kan vara något de satsar på i framtiden.

- Får man hoppas.

Vi går fem trappsteg upp, rundar ett cykelställ och har långsidan med entréer framför oss. Den längst bort är öppen och där är en kort kö. Gurun börjar springa.

- Det är ingen brådska Gurun.

- HÄR ÄR DET.

- Ta det lugnt nu.

- VI ÄLSKAR YSTAD.

- För helvete.

- HÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ.

Med armarna sträckta rakt upp rusar han bort och slirar in i kön. Vinkar åt oss och pekar i asfalten.

- JAG HAR EN PLATS ÅT ER HÄR.

- Bra jobbat.

Jag ökar takten och hinner fram just som han petar en gubbe i ryggen.

- IKVÄLL TAR VI DEM, ELLER HUR?

- Det får vi hoppas.

- SÄVEHOF KAN INTE VINNA.

- Nja?ganska bra är de ju trots allt.

- SKITDÅLIGA.

Mannen vänder sig förvirrad bort.

- För helvete Gurun, lugna dig nu.

- Jag är lugn.

Han viker sig runt paret framför oss och försöker se in i hallen.

- Därinne är det.

- Det tror jag med.

- Fan vad fint det verkar.

Jag lämnar mina hundralappar och håller upp tre fingrar.

- Tre tack.

Mannen i kassan river av tre biljetter och sträcker mig dem genom luckan. Gurun och jag går in.

- Var är Tore?

Jag ser mig om. Inte här tydligen.

- Ursäkta mig ett ögonblick.

Jag tränger mig tillbaka till luckan och förklarar att vi skulle haft en tredje person med oss in.

- Han är säkert i närheten, jag ska bara hämta honom.

Mannen i luckan nickar och ler.

Jag ställer mig i entrén och spanar ut längs kön som blivit längre nu. Längst bak står Tore och vinkar glatt.

- HÄR ÄR JAG.

- Jag ser det, kom genast hit.

Han kommer lufsande.

- Vad håller du på med?

- Köar.

- Är det nån hobby du har?

- Lite åt det hållet.

- Jaha, kan du tänka dig att följa med in nu då?

- Nja?

- Okej.

Jag förklarar läget för biljettmannen, ger Tore en av biljetterna och skickar ut honom igen.

- Inte för länge bara, du måste hinna hitta oss därinne också.

- En halvtimme?

- Det är okej.

Jag går runt i Österportshallen och ser mig omkring. Fem meter innanför entrén står två enkla bord med souvenirer. Några t-shirts, en almanacka, klubbnålar, dekaler, muggar, ett par märken som kan sys på kläder och lite till. Och så IFK-solfjädrar i plast som ska väsnas. Jag blir kvar en stund.

Sedan cirkulerar jag kring de båda kioskerna, inspekterar utbudet och funderar på en korv. Till sist testar jag toaletterna, det går bra det också.

Plötsligt på handboll i sydöstra Skåne.

Ja herregud.

Gurun ser ut att ha fått en ny kompis. De står bakom den ena långsidesläktaren och slår på varandra med solfjädrar. Jag lutar mig mot en pelare. Killen är liten och tunn med huvan uppdragen över vilt ljust hår, till sommaren fyller han tretton. Gurun ger honom en smäll på hjässan och får två skarpa tillbaka i magen.

Den lille killen byter grepp. Lyfter solfjädern som en dolk och hackar Gurun i halsen.

- Aaaaaahhhh.

Gurun faller på knä och lyfter händerna som skydd.

Den lille byter grepp igen.

- LÄGG DIG NER PÅ KNÄ, STOCKHOLMARE.

- Men jag är ju redan på knä?

- BÖJ DIG FRAM.

Gurun bugar.

- PANNAN I GOLVET ANNARS DÖR DU.

Guruns panna nuddar golvet och den lille halshugger honom.

- Hej på er.

Det börjar bli dags att ingripa.

- Har ni kul?

De ser faktiskt förlägna ut båda två.

- Vi lattjade lite.

- Det är lugnt.

- Jo, fast den här killen är inte helt lugn.

Gurun skrattar till och försöker klappa killen ovanpå luvan. Han försvinner, smiter runt ett par tonårskillar och är borta.

- Jag vet Gurun.

- Vad?

- Att han inte alltid är helt lugn.

- Känner du Fabian?

- Vi har mötts som hastigast i en hall.

- Vart tog Tore vägen?

- Han skulle köa.

- Okej, då blir han borta en stund.

Vi står lutade mot en mur ovanför det ena målet och följer uppvärmningen. Läktarna är halvfulla och köerna utanför tycks ha växt ytterligare.

- Det börjar kännas lite som match nu.

Jag nickar.

- Och där är IFK Ystad.

Han gör en obestämd gest ut mot planen.

- Titta vad de springer T.O.

Han irrar med blicken.

- Och hoppar.

- Det är de röda, Gurun.

Han nickar osäkert.

- Naturligtvis.

Alla med numrerade platser har förtur till sittplatsläktarna men när det är tio minuter kvar frågar jag om vi inte ändå ska försöka ta oss ett par platser.

- Men Tore då?

- Han hittar oss.

- Tror du?

- Nej, men vi får hålla utkik.

Vi spanar lite och sedan pekar jag ut några av de större luckorna på läktaren till vänster.

- Okej.

Vi går dit, trasslar oss ned för trappan och tar plats.

- Det här var väl ganska bra?

- Ja.

- Man ser bra.

- Ja.

Jag sveper med blicken över läktarna. Det är långtifrån fullt men ändå långt fler Ystadbor än jag någonsin sett samlade förut. 

- Det är lite mäktigt.

- Vaddå?

- Så många människor från en så liten stad samlade på ett och samma ställe.

- Verkligen.

- Lite som en hemlig plats man inte riktigt kände till.

Han reser sig och stegar iväg upp för läktaren.

- Var ska du nu?

- Uträtta mina behov.

Jag fortsätter se mig omkring och så dämpas belysningen. Musiken blir högre och cheerleaderflickor står plötsligt uppställda. Två små rader marschaller sprakar försiktigt. Vi tittar alla ned mot samma hörn.

- VAR ÄR DU TO?

Jag vänder mig om och vinkar.

- Här.

Han kommer rusande, slänger sig ner på sitsen och pustar ut.

- Redan klar?

- Jag avvaktar lite.

Vi får vänta ett par minuter och sedan kommer Sävehofs gula tröjor utspringande. Runt om oss på läktaren applåderas det artigt.

- Vafan?

Jag ser på honom och rycker på axlarna, det känns underligt.

- Applåderar de motståndarna?

- Det verkar så.

- De är ju inte kloka.

Han skakar på huvudet och stirrar irriterat på gultröjorna.

- Här i Ystad har de ingenting att hämta.

- Lugn nu.

- HÄRIFRÅN ÅKER NI TOMHÄNTA.

- Sätt dig ner, folk tittar.

- HANDBOLLSMÖRDARE.

- Dämpa dig, nu kommer Ystad.

- Va?

- Där.

Applåderna tilltar, speakern ropar ut namnen och en efter en kommer de utlöpande.

- Kom igen nu.

Spridda tillrop hörs.

- AAAAAAAOOOOOOOOOOOHHH.

Men det är bara en som ylar.

Det börjar bra. Anders Persson gör flera räddningar och framåt ser det enkelt ut. Efter sju minuter är Ystad nära att gå upp i tremålsledning. Fredrik Petersén flyger in från kanten och sätter ett stopp i stolproten och ut. Tempot är extremt, det rister och dunkar i golvet. Vi står upp ibland men jag tror inte att vi utmärker oss.

- Det här sköter jag väl bra?

- Helbra Gurun.

- Smälter vi in nu?

- På sikt är det möjligt.

Sedan har det plötsligt vänt. Sävehof gör mål på kontringar och Ystad börjar skjuta från konstiga lägen.

- Jag är brydd.

Ystad tar timeout men det vill sig inte. Målen trillar in och när det tutar för halvtid leder Sävehof med 10-14.

Vi sjunker ihop.

- Fan, hur gick det där till?

- Vad är egentligen meningen?

- Med vad?

- Livet.

- Ingen aning.

Tungsinta går vi för att leta efter Tore.

- Han är nog i korvkön.

- Tror du?

- Vild gissning.

Vi blänger surt omkring oss och släpar sulorna i golvet.

- Där står den jäveln.

- Vad var det jag sa?

- HEJ PÅ ER GRABBAR.

Han flinar glatt och viftar med armarna.

- Käften Tore.

Det är inte mycket att säga om, andra halvlek hör till höjdpunkterna i våra liv.

- Men man vet aldrig.

- Fyra mål är ingen omöjlighet.

- Så man vet aldrig.

- Det är ju trots allt handboll.

- HANDBOLL.

- En underbar sport.

Med några minuter kvar av pausen bestämmer vi oss för att sitta längst ned på den motsatta läktaren. Allra närmast Sävehofs mål (man vet ju aldrig).

- Kolla tanten.

Tore pekar diskret in över läktaren.

- Hon med ölglaset.

- Ja?

- Hon är ju full.

- Jag ser det.

- Och gubbarna också.

- Det är nog lite fest med handboll här.

- De är faktiskt helt underbara.

- Vilka då?

- Skåningarna.

Vi sitter två rader upp från träsargen som skiljer läktaren från planen. På andra sidan sargen sitter ungdomar på gymnastikbänkar med fötterna alldeles intill sidolinjen. Pojklagsspelare kanske.

- Tjugofyra minuter kvar.

Ystad tar in ett par mål. Och så tappar de igen.

- Nitton.

Gurun rusar på toaletten och när han kommer tillbaka leder Sävehof plötsligt med fem mål.

- Titta på dem.

Deras tränare gör en segergest och tittar på klockan. Han vet att det är klart.

- UT MED DANSKEN NU.

Guruns ansikte är ilsket rött.

- SÄTT HAN PÅ BÄNKAJÄVELN DÅ.

Och den kraftige killen i Sävehofs mittförsvar får sina två minuter.

- Gör domaren som Gurun säger?

- Det tror jag inte.

Ystad börjar plötsligt spela. Flyttar bollen blixtsnabbt och rör sig åt alla möjliga håll. Marco Tanaskovic kommer med kraft och Henrik Knudsen trollar.

- Nio minuter.

Sävehof kastar bort bollen. Tre måls underläge och anfall.

- DE HAR JU FAN CHANSEN.

Tore står upp på stolen med vidöppen mun och gurglar.

- JAAAA.

Hallen kokar. Hela läktaren mittemot är uppsträckta armar och elektricitet. Jag upptäcker Fabians luva på bänken snett framför oss. Medan de andra killarna jublar hackar han dem i nacken med sin plastfjäder.

- DEEEEEEFENCE.

Gurun steppar med brinnande blick, Anders Persson tippar en boll över ribban.

- ALLT SKA AV.

- Det ska det inte.

- AAAAAHHH.

- Ta genast på dig tröjan.

Ystad drar ner tempot, fokuserar målet och börjar spela runt bollen.

- Ta på den NU.

Alla följer bollen med blicken utom Fabian. Killarna på bänken är farligt nära sidolinjen och han försöker knuffa dem ännu närmare.

- SITT NER FABIAN.

Han struntar väl i mig, ger en kraftig kille med rött hår en rejäl knuff.

- FABIAN.

Han bufflar och trasslar, försöker desperat få ut någon på planen. Knudsen fångas upp och får frikast. Ett snabbt skott av Tanaskovic.

- JAAAAAAAAAAAAAAA.

Och Sävehof kan inte längre anfalla, nästan omedelbart blir de avblåsta för något tekniskt fel. Ystad formerar sig. Oskar Erixon tar sin plats på kanten, en dryg meter från sargen men bara decimetrar från killarna på bänken.

- NU SLUTAR DU KNUFFAS FABIAN.

Han ger mig en blick och lugnar sig ett par sekunder. Fredrik Petersén dansar undan ett utfall från en försvarare men vänder om och släpper bara bollen bakåt. Oskar Erixon rör sig inåt planen och jag pustar ut.

- KOM TILLBAKA OSKAR.

Gurun är inte kontaktbar längre.

- KOM HEM OSKAR.

Petersén tar ny fart.

- HEM TILL PAPPA, OSKAR.

Drar bollen över danskens huvud och störtar i sidled med full kontroll.

- HELA JORDKLOTET STÅR STILLA.

Viker sig bakåt och trär enkelt in bollen vid stolpen.

- Vakna Tore.

Han står på knä med kinden vilande mot sargen. Jag tar tre långa kliv ner och ger honom en lätt örfil.

- Ta dig samman Tore.

- Huh?

- Du kan inte dö just nu.

- Vad står det?

- Tjugoett lika.

- Redan? Var är Gurun?

Jag reser mig och blickar ut. Sävehof fumlar med ett frikast framför Anders Persson. Gurun syns inte till.

- FABIAN.

Jag sträcker mig ut över sargen och pratar rakt in i hans öra.

- Har du sett Gurun?

- Gurun?

- Han?

- Säret?

Jag nickar.

- Där.

Han pekar rakt fram.

- Herregud.

Framför läktaren på andra sidan är han igång med sprintövningar. I det smala utrymmet mellan sargen och sidolinjen löper han fram och åter. Sätter ned handen i golvet och byter riktning, sätter ned handen och byter riktning på nytt.

Skottet tar i ribban och returen fångas av en röd spelare. En kort snabb passning och anfallet virvlar igång.

- ANDRA HÅLLET GURUN.

Han tittar upp, vänder och löper med i anfallet.

- UPP MED KNÄNA GURUN.

- Retas inte med honom Tore.

Anfallet har stannat upp, jag har mina ögon på bollen, klockan, Gurun och Fabian. Mindre än en minut kvar att spela. Så släpper Knudsen mitt i steget bollen ut till Oskar Erixon och hela vår läktare reser sig. Oskar tar emot, tillräckligt fri för att kunna ta steget inåt. På andra sidan sjunker Gurun ned på knä.

Oskar gör upphoppet, höjer armen och hänger en evighet.

Tore och jag faller fram över sargen.

Vi går långsamt tillbaka i mörkret. Guruns hår står åt alla håll och Tore har ett långsmalt blåmärke efter sargen. Själv tänker jag på handboll.

- Imorgon börjar du.

- Jag vet.

- På Posten, nu ska du dela ut brev.

- Jo.

- Tänk så det kan bli.

- Det kan det verkligen, Tore.

Jag stannar till och bjuder dem på varsin cigarett. Sedan föreslår jag en omväg runt biblioteket. Vi tar höger efter nästa stora buske, segar oss upp mot den nedsläckta entrén.

- Men du.

- Ja Tore?

- Efter den här upplevelsen kommer du kanske att vara trött imorgon.

- Ingen fara, jag ska vila när vi kommer hem.

- Och somna tidigt?

- Försöka.

- Hur dags går tåget då?

- Halv sex.

- Ja det är ju inte så farligt.

- Tycker du inte?

- Nä, då hinner du ju till och med fixa middag till oss.

- Tror jag nog inte.

- Joddå.

- Halv sex på morgonen, Tore.

Han ser på mig.

Det är lång väg hem.

Strax före tre går Gert och jag. Han är en kraftfull man och nu tänker han korta min restid med minst en halvtimme. Vi forcerar en bred väg, stegar in i en helt ny stadsdel.

Lång dag.

Fem timmar tidigare följde jag Ellis upp i fyra trappor runt en innergård. På väg ut fick jag svårt med syret, tog spjärn mot en vägg. Såg honom småle och rätade ut.

Nu stannar jag för att köpa en tidning och hör Gert vråla utanför butiken. Kanske försöker han skynda på, kanske är han bara glad. Kanske blir de aldrig trötta.

I nästa korsning pekar han ut stationen och försvinner. Jag segar mig ensam upp för trapporna, hamnar bakom ett vindskydd.

Och så tåget igen.

Alla fält och småorter, stationerna vi stannar vid, de kändes märkvärdigare imorse. Jag tvinnar mina ben och försöker komma till ro, läser min Aftonbladet noggrannare än någonsin förut.

Tre minuter över fyra kliver jag ut på perrongen igen och börjar gå den sista biten hemåt.

Känns som lång väg.

Jättelång.

- Hallå?

Jag kliver in i hallen och hör teven.

- Är ni hemma?

- VAR SKULLE VI ANNARS VARA?

- Vi är hungriga TO.

Jag släpper ryggsäcken och lägger mig ner.

- TO?

- Ja?

- VAD BLIR DET FÖR MAT?

- Vet inte.

Jag drar en slängd jacka till mig och trycker in den under örat.  

- Sån pastasås med svamp vore gott.

- MED PASTA TILL.

- Kan vi få det?

- TO?

Men jag har redan släckt ögonen, hör allting som på lite större avstånd.

- Om ni lagar.

- Va?

- Om ni lagar det. Och handlar.

- Va?

- Ni hörde.

- Inte.

- Jo.

Och sedan tyst.

Allting ännu längre bort.

Jag vaknar av att de står i dörren och tittar.

- Sover du?

- Nej.

- Varför ligger du här då?

- Jag tar en paus.

- Paus?

- En kort paus på väg ut i köket, det är ingenting konstigt med det.

De verkar inte övertygade.

- Underligt, T.O.

- Ditt uppträdande.

- Under all kritik faktiskt.

- Dessutom ser du trött ut.

- Nästan sliten.

- Ingen fara grabbar.

Jag häver mig upp på armbågen.

- Men tack ändå för omtänksamheten.

- Det har inget samband med Posten då?

- Hur menar du nu Gurun?

Hans käkar rör sig, saxar i sidled. Jag höjer en hand.

- Grabbar?

- Mm.

- Ni skulle inte kunna fixa lite kaffe?

- Kaffe?

- Så kommer jag ut i köket om en stund.

Den tjocka tröjan är av nu, det känns bättre. Jag behöll den antagligen på för länge.

- Jag ska bara duscha av mig lite först.

- Duscha av vad då?

- Mig.

- MEN VAD ÄR DET DU HAR PÅ DIG?

- Lite smuts bara.

- Smuts?

- Vanlig smuts.

- Ingenting giftigt då?

- Det tror jag knappast.

De sitter uppstramade vid köksbordet, vitt ljus faller över deras armar. Tore tittar förväntansfullt upp.

- Ska det smaka med kaffe nu?

- Det ska det verkligen.

Han går bort till diskbänken och häller upp en mugg.

- Sätt dig du TO, jag fixar mjölken.

- Tack.

- För sitta vill du väl gärna?

- Visst.

Jag sjunker ner och tar emot min mugg.

- Känns det bra?

- Helt okej Tore.

- Att sitta menar jag.

- Jag förstår det, sluta tjata nu.

- Jag ville bara förvissa mig.

- Om att det är skönt att sitta?

- Efter en lång dag.

- Det är det.

Till en början provar vi konversation.

- Jahaja.

- Ja.

- Där ser man.

- På det viset?

- Joddu.

Sedan dricker vi vårt kaffe under tystnad.

Gurun tycks ha utvecklat ett plötsligt fågelintresse, snurrar runt så fort det kvittrar i träden. Tore kämpar med sina sockerbitar.

- Jävla oväsen.

- Lugn Gurun, jag kan dricka min sista kaffeslunk med sockerskärvor.

- Nog bäst det.

- Det duger gott åt mig.

- Gör det sannerligen.

Tore nickar instämmande, lägger omsorgsfullt undan skeden och reser sig för att ta hand om våra påtårar.

- Och mjölk i två koppar av tre.

- Jaja.

- Mjölk till två tredjedelar av församlingen!

Omständligt ställer han tillbaka förpackningen, stänger ljudlöst kylskåpsdörren.

- Var sak på sin plats!

Sedan upptäcker han en skvimp på diskbänken och sträcker sig efter trasan.

- Sätt dig ner nu.

- Ett ögonblick bara Gurun.

- SITT NER.

Så vi sitter, rullar våra påtårar och glor. Det är tyst bland träden men Gurun fortsätter sina utfall. Till sist sätter har Tore ändå något på hjärtat. Han sätter pekfingret i bordet och ritar en cirkel runt sim kopp.

- Undergången.

- Ja.

- Är vi på väg mot den?

- Det är alla Tore.

- Jo, men går det inte lite snabbare nu?

- Vi håller säkert ett jämnt och fint tempo.

Han andas ut och ler försiktigt.

- Det var en lättnad.

- Skönt för dig Tore.

- Och apropå det?.hur var det egentligen idag?

- Joddå.

Jag harklar mig.

- Intressant kan man väl säga.

Han skiner upp.

- Intressant? Men det låter ju jättebra!

- Visst, jag tror säkert att man kan vänja sig.

- Utvecklande?

- Va?

- Var det utvecklande också?

- Absolut, särskilt den fysiska delen.

- Vad härligt!

- Ja, det här kan säkert bli bra.

Han petar uppmuntrande Gurun i sidan.

- Hörde du?

- Käften Tore.

- Jasså det låter på det viset!

Tore tystnar och vänder sig tankfullt mot mig. Något händer i hans ansikte, nyanser skiftar. Kanske är det hoppfullhet.

- Hursomhelst börjar vi inte förrän på torsdag.

- Helt riktigt Tore.

- Och dit är det långt!

- Sex dagar.

- Kanske att den dagen aldrig ens kommer?

- Chansen finns.

- Vem vet vad jorden kan krocka med innan dess?

- Säkert något stort.

- Och kanske att växthuseffekten?

- Jag tror knappast det.

.

Strax före sex den morgonen smyger jag ner och bäddar i baksätet. Detta kan omöjligen inledas med en tågresa.  Fem minuter senare bär Tore och jag ned Gurun.

- Men hur ska vi få in honom i själva postlokalen sedan?

- Jag vet inte riktigt.

Det är mörkt och kallt, försiktigt stuvar vi in honom i baksätet. Jag brer en filt över och stänger tyst dörren.

- Där ligger han nog bra.

Vi böjer oss fram och tittar in i den mörka bilen.

- Det ser faktiskt rätt mysigt ut.

- Nu kör vi Tore.

Vi hoppar in i framsätet och skruvar oss tillrätta. Jag startar bilen och slår på lyset.

- Finns det värme?

- Vi ska se.

Jag vrider över reglaget på rött och drar på för fullt. Några sekunder och varm luft strömmar ut. Jag sträcker mig fram och plockar radion ur handsfacket.

- P1?

- Absolut.

En diskussion om integration är redan igång, när som helst kommer det att bli nyheter. Jag backar ut och svänger runt, blinkar höger och tar sikte på Malmö.